Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inkonsekvens i fiskpolitiken

Annons

Miljöförstöring handlar ytterst om vad som tillförs naturen i form av förorening.

Acceptabel giftighet som markeras av godkända gränsvärden är i praktiken inget annat än ett praktiskt sätt att överföra, addera, vår generations förgiftande utsläpp till kommande genrationer. Myndigheternas lek med gränsvärden är inget annat än ett uttryck för feghet.

Vi får inte glömma att förgiftningen handlar om alla arters hälsa och överlevnad. När fiskarna i Molnbyggen inte längre klarar sin föryngring är det ett tydligt tecken på vad som väntar människan i kommande generationer. Två och ett halvt kilo antibiotika i Siljan och Östersjön kan synas litet, men på tio år handlar det om 25 kilo som tillsammans med andra odlingsanläggningar kan tiodubblas. Dessutom begränsas inte problematiken till miljökontorens lokala scen. Allt som sprids verkar i verkligheten globalt, och då menar jag inte "i lita kula mä barä Leksand på". Inte ens inkomsterna för odlingsförgiftningen hamnar i Leksand - men möjligen omkostnaderna.

Siljan har som laxodlingsintressenternas förespråkare påstår, en miljö som är förlåtande. Genomströmningseffekten kan liknas vid fördelarna som uppstår när jag tvättar mina händer. Sätter jag i proppen i tvättstället bildas en smutsavlagring som kan vara svår att få bort. Låter jag vattnet gå direkt i avloppet - utan proppstopp, behöver jag, med laxodlingslogikens hjälp inte oroa mig för någon nersmutsning.

Det som inte syns existerar ju inte i vetenskapens värld, men vad laxodlingsproblematiken handlar om är vad den totala konsekvensen blir för våra efterlevande. Det är dessa frågor som miljökonsekvensbeskrivningarna ska relatera och som gör aktuell MKB:s acceptans som beslutsunderlag till en provokation mot alla krafter som tar miljöproblemen på allvar.

Som man frågar får man svar. Alltså kan forskaren Ulf Peter Wichardt mycket väl ha påstått att: "Läget är i dag stabilt och det finns ingen risk vid en utökning av odlingen."

Vad Wichardt då talar om berör "tvättstället" utan proppstopp. Han nämner inte de fakta som framgår av hans egen utredning, "Fiskodlingens sjukdomar och dess inverkan på vild fisk", nämligen:

1. Den största reservoaren för smittämnen och parasiter är en fiskodling. Där finns alltid potentiella värdar för parasiten och en för parasiten mycket gynnsam miljö.

2. I ett öppet fiskodlingssystem existerar alltid en interaktion vad gäller smittämnen/ parasiter mellan odlad och vild fisk och i varierande grad, en risk för en påverkan av vildfiskpopulationer i närområdena till fiskodlingar.

3. Sjukdomsspridning i vatten sker genom passiv spridning och kan därför spridas långa sträckor.

4. I fiskodlingen utsätts fisken för varierande grad av stress, varför en latent liggande infektion får möjlighet att utvecklas snabbt med hög sjuklighet och dödlighet som följd. Därför används ett vaccinationsprogram som innebär att antibiotikaförbrukningen sjunkit under fem gram per ton odlad fisk (för 500 ton betyder det 2,5 kilo antibiotika). Dygnsdödligheten för en frisk besättning är 0,1 procent per dygn (för 500 ton betyder det i snitt 50 kilo död fisk per dygn), och kan för en mindre frisk besättning bli upp till 0,5 procent, (alltså 250 kilo).

Att fisken på detta sätt dör, trots antibiotika och specialbehandlat foder, tyder på att den inte mår bra. I vanliga fall brukar sådana händelser tyda på djurplågeri, men i Leksands kommunstyrelses och Länsstyrelsen Dalarnas bedömning noteras det på sin höjd som produktionsförlust.

Till ovanstående ska läggas att Leksands kommun debiterar ett tvåpersonershushåll på 120 kilo, årsomkostnader på 3 000 kronor för avlopp och 1 000 kronor för ett grått avfallskärls tömning. I paritet med denna vård och omsorg om miljön skulle laxodlingskostnaderna årligen behöva öka med drygt 16 miljoner kronor.

Inkonsekvensen i fiskodlingspolitiken blir att Sveriges framtida invånare subventionerar utländska intressen (det mesta av fångsten går på export) genom att förstöra den egna miljön, utrota det naturliga vildfiskbeståndets möjligheter att överleva och reducerar den ätbara vildfiskens energiinnehåll med 90 procent. Energispillet anses vara 90 procent per steg i näringspyramiden vid köttproduktion och vad jag förstår, hade vi mått bättre av att äta vildfisk och Siljans attraktivitet definitivt varit större i framtiden...

OLLE LUNDBACK

Mer läsning

Annons