Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Imponerande tongångar i Cassels

Annons

Orkestern började med allvarliga problem i stråket, främst violinerna, i Wagners Faustouvertyrs tonsvaga inledning, men spelade upp sig, och hade när det blev dags för stjärnsolisten blivit varm i kläderna.

Värmen i undersköna Cassels ledde till Chaplinsketch-artade turer med dörrarna i aulan - de kunde inte stå öppna på grund av förbipasserande mopeder, men när den öppna stängdes så öppnades den stängda av lufttrycket - vilket ledde till spring på sidan av publiken.

Violinisten Ulf Wallin, med en imponerande internationell karriär, pedagogiska toppbefattningar, 25 CD-inspelningar, kammarmusikengagemang i de mest framstående sammanhang, soloframträdanden tillsammans med de bästa orkestrar och dirigenter etcetera - gjorde ett alltigenom passionerat, sensuellt och personligt intryck i den sällan framförda violinkonserten av Richard Strauss.

Det är ett senromantiskt ungdomsverk -som tillkom innan Strauss utforskade (och övergav) modernism och kakofonism fullt av espri.

Wallin gjorde ett isande vackert lento, konsertkvällens höjdpunkt, och var där alltigenom bedårande, men han förvånade med små ojämnheter och lätt oren tonträff i de livligare satserna.

Och det är obegripligt när det gäller en så uppenbart tekniskt driven musiker.

Eskilstuna håller sig med en kommunalt avlönad kompositör (Hallå, Dalakommunerna!). Dag Lundin, som ser förebilder i von Koch och L-E Larsson, lade fram sitt folkliga credo från Cassels scen, genom att citera röster om modern konstmusik ur dagens konsertpublik:

- Det kan väl vara dur eller moll någon gång? Måste det vara så fult? Jag känner mig konstig av katastrofmusik!

Hans tio minuter långa concertino för sopranblockflöjt och stråkorkester uruppfördes i lördags och hade beställts av orkestern.

Lundin gjorde sig skyldig till mycket fin orkestrering i den starkt emotionella, folkvisefärgade mellansatsen, kallad siciliano. Han lekte med musikalpräglade inslag och överraskade med en humoristisk ragtime i sitt rondino. Totalintrycket är att verket är just folkligt, mest soligt, men också en aning grunt, och att första satsens orkestrering kunde varit bättre.

Kerstin Frödin var en oantastlig solist.

Om sin symfoni nr 5, e-moll, skrev Tjajkovskij till sin mecenat: "Efter att ha spelat min symfoni i S:t Petersburg två gånger och i Prag en gång, har jag beslutat mig för att den är ett misslyckande. Det är något frånstötande i den, en överdriven färgsättning, en oärlighet i uppfinningsrikedomen, som publiken instinktivt uppfattar".

Nåja. Knappast publiken i Cassels; visst är symfonin (mycket) romantisk men 200 personer stod i bänkarna efter dess dryga 40 minuter.

Bergslagens kammarsymfoniker var som bäst där det som bäst behövdes: fokuset i första satsen var imponerande, blåsarsolona i den starka andrasatsen likaså.

Betygen blir utmärkt till klarinetterna, med beröm godkänt till hornen, men kvarsittning för fagotterna. Dirigenten Toomas Kapten var bestämd, kravfull och inspirerad.

Oboerna fick genom förträfflige Geoffrey Cox tillfälle att utmärka sig i extranumren, särskilt det första - "Duvan" ur Respighis Fåglarna. Med "Hönan" ur samma svit slutade den långa konserten med ett skratt.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons