Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idyllen ger ekonomiska problem

Annons

Villapriserna i Dalarna på väg upp. Det börjar faktiskt bli ont om hus att köpa för alla dem som nu väljer att flytta till länet. Men i stora delar av Dalarna är ägandet av det idylliska lilla huset allt annat än problemfritt.

Tendensen runt tätorterna i länet är ett tydligt tecknen på att Dalarna börjar bli fullt av framtidstro.

Men samtidigt finns stora områden i länet där husen inte är lika efterfrågade - i varje fall inte som året-om-bostäder.

I dessa områden är husen svårsålda. Och detta innebär ordentliga problem.

Låt mig ta ett exempel: Ett pensionärspar börjar bli lite skröpligt och därmed blir skötseln av huset tung. Dessutom är det långt till vårdcentral och annan service. Men paret har jobbat hårt under sitt tidigare arbetsliv, så pensionen är hyfsad. Huset är dessutom betalt varför omkostnaderna inskränker sig till vägavgifter, vatten, el och så vidare.

Därför väljer man att flytta till en lägenhet i centralorten. Hyran är förstås svindyr. Med två pensioner går det dock att klara den och omkostnaderna i huset.

Men så dör en av makarna. Plötsligt står den andre med en pension som inte räcker till - även om denne hittar en mindre, något billigare lägenhet.

Bostadsbidrag blir det inte eftersom vår pensionär ju äger huset. Det bästa, ekonomiskt sett, är naturligtvis att sälja huset. Men det kan ta mycket lång tid innan någon nappar på det som sommarbostad.

I samma sits sitter arbetslösa. Med nuvarande regler går det inte att neka till att ta jobb långt hemifrån. Vill eller kan man då inte långpendla, blir det dyrt att ha både bostad på den nya arbetsorten och betala omkostnaderna för huset hemmavid.

Kommunerna kan faktiskt göra en del för att underlätta för alla dem som kommit i kläm på detta sätt och samtidigt underlätta livet för dem som bor kvar utanför de attraktiva tätorterna.

Den dagen kommunerna börjar se till hela kommunens väl genom att inte lägga ned byskolor och annan service blir även dessa områdena attraktiva för många inflyttare.

Att pendla in till tätorten och jobbet är inget större problem, om man bara lär sig att se till restiden i stället för till antalet mil. Stockholmare och andra storstadsbor är vana att ha restider från och till jobbet på trekvart, en timme eller mer. Det kommer man långt på i våra trakter!

De omöjliga bensinpriserna och i ännu högre grad skatterna väger förstås i den negativa vågskålen och våra riksmän måste självfallet fortsätta att bråka om dem. Men den betydligt lägre boendekostnaden väger förstås upp en del.

Även bankerna måste börja tänka om. Det är trots allt bättre att kanske förlora 200 000 kronor på ett lån till ett hus ute i bygderna än 500 000 på ett hus i tätorten, om det nu skulle gå riktigt illa för den familj som lånar - vilket det ju i sanningens namn ytterst sällan gör.

En helt annan sak: Snälla, sluta att gnälla på direktbussarnas chafförer för att de inte stannar vid hållplatser där de inte ska stanna. Det finns andra bussar som stannar vid varje hållplats. Ta en sådan buss i stället. Direktbussarna spar oändligt med tid åt alla de som åker med dem. På exempelvis linjen Falun-Mora skiljer det 25 minuter mellan att åka direktbuss eller att åka lokalbuss. Att kräva att chaufförer ska stanna på hållplatser där de inte ska stanna är att knycka fritid för medresenärerna som vill hem efter en långt arbetsdag.

PS. I förra veckans krönika blev jag lite väl otydlig. Ragnsells är ett stort Stockholmsbaserat familjeföretag och Sita är ett multinationellt bolag.

Mer läsning

Annons