Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I väntan på fortsatt liv

Annons

Statsministern är vår ledare. Stenhård. Ingen, absolut ingen, säger emot honom ostraffat. Och då handlar det inte om böter eller någon månads fängelse. Risken är uppenbar att domstolens utslag är döden. Om fallet ens hinner hamna i en domstol.

Vi har lärt oss att inte kritisera, inte ens diskutera när grannarna är på besök. Det är säkrast att hålla tyst.

Undantaget är när statsministern vill att vi ska protestera. Då går vi gärna ut på gatorna och demonstrerar mot landet som är vår stora fiende. Det är lugnast så.

Vi skriker i talkörer, vi bränner fiendens flagga, vi får äntligen vråla ut vår frustration.

Att just det stora landet är vår fiende vet vi sedan barnsben. Det fick vi lära oss i skolan. År efter år. Var djävulen finns på Jorden, det vet vi.

Annars har vi inte fått veta så mycket om omvärlden. Vi hör förstås på radio och ser tv på kafét, men programmen handlar mest om vad vår ledare tycker och har gjort.

Ett vet vi i alla fall: Det stora landet tänker anfalla oss. FN? Det lär finnas utskickade personer i Stockholm, Göteborg, Karlstad, Karlskrona och andra städer. De letar visst efter vapen som vår ledare säger att vi inte har.

Om vi har sådana där vapen, det vet jag inte. Det jag med största säkerhet vet är att det kommer ett anfall. Bomber kommer att släppas över mitt land. Absolut över Stockholm, säkert över Karlstad och Karlskrona där vi har militärer. Och kanske över mig, min familj, mina släktingar och mina vänner.

Vi vet att det ska hända, men inte när. Varje vecka, varje dag, varje timme tänker jag på det. Kommer bomberna i dag? Ska mina barn dö? Ska min bror i grannstaden dö?

Egentligen struntar jag i vad som händer vår ledare, men det får jag inte säga när andra hör. Jag förstår i mitt inre att han gjort fel som retat på sig så många andra länder. Men ska jag, en fattig arbetare i förorten, behöva riskera att dö för det?

Jag älskar min hustru och mina barn. Det har redan lidit tillräckligt. Vi har knappt mat så vi klarar oss. När den yngsta av mina fem barn blev sjuk fanns ingen läkare, inga mediciner. Jag går till hans grav varje dag.

Statsministern. Det stora landet. FN. Jag struntar i omvärlden. Allt jag vill är att få leva i fred med de mina. Det är allt jag begär.

Det finns ingen förnuftig politiker i landet som jag kan vända mig till.

Jag, min familj, mina grannar, mina släktingar, mitt folk; vårt enda hopp står till gud. Hjälp oss!

Nej, det fungerar inte... Det blir för långsökt. Att försöka sätta sig in i en arbetares eller bondens situation i Irak, är nog omöjligt för en västerlänning, därtill från ett land som inte varit i krig på snart tvåhundra år.

Rätt eller fel i konflikten och dess lösning lämnar jag därhän. Det jag vill närma mig är känslan av att maktlös tvingas leva under ett så ohyggligt hot.

Att se det vita strecket efter ett flygplan på himlen och inte veta. Är det vårt plan? Faller snart bomber över oss?

Att se sitt lands soldater marschera på tv och höra sin ledare tala. Är krigsmakten så stark? Talar han sanning?

Samtidigt finns vetskapen om tidigare krig och vilka offer de krävt - och fortfarande kräver bland nyfödda missbildade barn. Vad ska man tro om framtiden? Finns det någon?

Under den pressen och ovissheten ska allt fungera som vanligt. Arbetet. Familjen. Den fysiska och psykiska hälsan. Vardagen. Aptiten. Sömnen.

Allt i en väntan på om livet ska fortsätta.

Mer läsning

Annons