Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I myndighetskatakomb

Annons

Det är baske mej rent ooo-trooligt! I fyra långa veckor har jag i egenskap av skattebetalande samhällsmedborgare - sökt en myndighetsperson - hittills utan resultat.

Spaningarna efter människan inleddes en måndag för fjorton dagar sedan.

De har fortsatt med jämna mellanrum, inleddes en tisdagsmorgon, fortsatte på samma spår under onsdag och torsdag - till detta en lönlös fredag efter treslaget, när de flesta myndighetspersoner tydligen stämplar hem sig...

En hel veckas eftersök! Och inte ett enda fruktbart napp.

Myndighetens växel hade inga besked om den person jag sökte.

Personens telefonsvarare hänvisade till mobilen, där jag möttes av samma besked.

Inte anträffbar just nu, spela in ditt meddelande.

Samma sak i bostaden. Tut, tuuut. Ring mobilen!

Vid varje ringtillfälle kablade jag över mitt namn, telefonnummer och den tid jag önskat tala med den "mystiskt försvunna".

Efter två veckors sök, började jag tänka i nya banor...

Finns människan? Är hon verkligen anställd på den myndighet där jag sökt henne?

Jag menar, det händer ju så mycket, folk går i pension med fett avgångsvederlag, de bosätter sig i Thailand eller gömmer sig för att de fått silkessnöret, flyttas snett uppåt eller...

Kära nån, människan har kanske drabbats av något smittsam virus, gömmer sig för omvärlden, eller dras med trassligt förhållande?

Myndigheten har kanske belagt henne med munkavle? Än värre, den mystiskt försvunna sitter kanske fängslad i någon underjordisk katakomb!

Tvångsförflyttad, utan socialt nätverk.

Hujedamej, utan familj, barn, vänner...

Ingen som saknat, sökt eller önskat kontakt med henne under senaste veckorna...

Hon borde väl lyssnat av brevlådan, hört att en mänsklig varelse sökt nå kontakt med henne...

Just därför fortsätter jag min ambitiösa strävan - att söka den oanträffbara. Nu har mitt sök slagit över till envis telefonkoll, nästan på gräns till dårskap.

Jag knappar in fem rara siffror, vecka efter vecka.

- Växeln hallå, hallå, hallå!

Ett callcenter borti Kiruna, kopplar mig söderut, till den eftersökta som - häpp!!! slagit på en brevlåda med ton, där jag återigen utvecklar mitt ärende.

Efter två veckor börjar jag tröttna på den bedrövliga människan, som aldrig lämnar ifrån sig minsta knyst.

Jag funderar på spionage eller andra förbjudna fulheter.

- Javisst, ett ögonblick. Hon syntes nyss i korridoren, jag kopplar vidare. Säger en röst, som nästan får mig att falla ur stolen. ÄNTLIGEN!!!

- Ledsen, säger samma röst. Hon har gått för dagen. Kom igen i morgon.

- Konferens till 16.00 förklarar gårdagens samma väna telefonröst.

Det är egentligen fantastiskt. Jag slår nästan frivolter, bangar ur och beter mig.

Det har gått två fantastiska veckor med idel bottennapp.

Jag begriper inte hur man kan ha ett jobb och aldrig vara anträffbar?

Och dessutom utveckla konsten till makalös fulländning?!

GITTAN KNIFSTRÖM NORDEN

Mer läsning

Annons