Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Hedemora uppfanns stående ovationer

Annons

Vi skulle inte ha varit ett smack överraskade om vår guide hade varit teaterdirektör Sjöwall ur August Blanches "Ett resande teatersällskap" han med "fan ska vara teaterdirektör" - men det visade sig vara Björn Sandvold som kom oss till mötes. Glad och stolt över sin attraktion.

Bröd och skådespel, den gamla klassiska tesen, var uppenbarligen det som styrde tankebanorna på den gamle grosshandlare som uppförde byggnaden på 1820-talet.

De två nedersta våningarna var avsett som spannmålsmagasin medan själva toppen på kåken är toppen en helt unik teater.

- Det var nog Hedemora Marknad som var orsaken till att den här kåken byggdes, menar Sandvold. Marknaden var en riktig publikmagnet och handlarna stannade kvar i veckovis och måste givetvis underhållas och förströs på något sätt, alltså inrättades en teater i byggnaden, stadens gäster till glädje. Inte bara dessa för resten.

Hedemora hade stor underhållningspotential, skulle säkert nutidens blädderblocksbabianer formulera saken.

1829 spelades första föreställningen här. Den sista har inte spelats än. Det är inga problem att få våra största skådespelare till Hedemora. Åtminstone inte om inte kontrakt på annat håll sätter käppar i hjulet.

Rolf Lassgård och Mikael Samuelsson är ett par av dom som avnjutit kvällar här.

Jo, det står faktiskt att DOM har avnjutit kvällar här. Det är nämligen en upplevelse utöver det vanliga att stå på den här scenen, det har många skådespelar, med meriter från större scener än så här, garanterat. Kåken och teatern har en sån status att man numera kan köpa en liten burk teaterdamm från Hedemora Gamla Theater för en tjuga när man gästar stället.

Jo, det är sant. En sån service har inte ens apspeleritemplet på Nybroplan i Sthlm.

Det här är verkligen ett Thalias Tempel även om golvet har en tendens att uppföra sig som en finlandsbåt när man kliver omkring på det.

1820-talets byggmästare var inte så petnoga med vattenpasset och tidens tand har gnagt på inredningen.

Det sista så till den milda grad att alltför häftiga applåder en tid medförde att sågspånet singlade ner i skallen på publiken och åstadkom ett mjäll som inte alla Purocolcin fick bukt med.

Scenen är sju meter djup, berättar trivsamme Björn. Men den är inte så bred. Man får en känsla av att skådespelarna ibland måste stå på kö in mot scenen i väntan på att få snärta till med sin replik.

Som hos alla (?) gamla teatrar finns "oxögon" vid sidan av scenen, små holkar där stadens honotiores kunde sitta och glänsa.

- Dom såg nog inte scenen nåt vidare, men huvudsaken var väl att dom själva syntes, skrattar Björn.

Där har nutidens Hedemora ett problem. Det finns två "oxögon" och tre (!) kommunalråd.

Det är inte bekant hur man löser den problematiken. Skulle man få läsa i Södran att ett kommunalråd avgått så är det sannolikt den som inte fått plats i "oxögat" och därför tjurat till (ojdå).

Det har inte alltid flamsats på Hedemora Gamla Theater. Från 1888 till 1910 huserade Frälsningsarmén här. Det måste ha grämt Anna-Lisa Öst, landets mest kända frälsningssoldat och sedermera hedemorabo, att hon aldrig fick räkna teatern som sin kårlokal.

Hon kallades, för övrigt, "Lapp-Lisa".

Hur som helst så bökade "armén"till interiören för att sudda ut alla spår efter den syndiga teatern och efter 1910 fick denna förnämliga kåk rollen av magasinslokal.

Dessbättre fyllde Hedemora stad 500 år 1946 och då var det några vakna stadsbor som menade på att det var skrutt på lång stång att man inte gjorde iordning teatern.

Konsul Axel Ax-son Johnson gläntade på sin stinna penningpung och hittade 20 000 att generöst slänga åt Thalia.

Det tackar vi för.

"Gamle Kungen" , dåvarande kronprinsen Gustav Adolf och hans Louise, fanns på plats, vet minnesgott folk att meddela.

1993 invigdes August Lindberg-rummet. August (1846-1916) var son av Hedemora, men uppträdde aldrig i ladan. Han har anledning att rotera i sin grav.

- Det är många bussar med folk som varit i Dalhalla som stannar till här på sin resa hemåt till Mälardalen, berättar Björn Sandvold.

Gamla kalkbrott må vara aldrig så stora och imponerande. Den känsla som man får efter några sekunder i Hedemora Gamla Theater lär de inte kunna skapa i rappet.

Fast visst blir det väl en gnutta stilbrott när exempelvis en ambulans vrålar förbi med tjutande siréner mitt i ett spel från artonhundrafrusitfast.

- Då gör vi bara en kort paus och ingen blir ledsen, skrattar Björn.

Mer läsning

Annons