Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I döda resenärers sällskap

Annons

Nu är det snart bara en vecka kvar till påsklovet och en skön ledighet för Västerbergslagens elever.

Det började som en vanlig tågresa. Ringsignalerna ven i luften, följda av meningsfulla tillkännagivanden, mestadels framförda med hög röst: "Jag sitter på tåget." Eller, tre minuter efter att vi lämnat Centralen: "Vad har du gjort sen jag åkte?"

Jag suckade och blundade. Tre timmar i mobilinfernot väntade.

Vid fönsterplatsen på andra sidan mittgången satt en yngling, djupt inbegripen i en ivrig diskussion med någon likasinnad.

Samtalet kryddades med hejdlösa skratt i hands free-

mikrofonen. Kul att någon hade kul.

Några minuter senare kom en medelålders man som uppenbarligen letade efter en sittplats.

Han pekade på det tomma sätet bredvid ynglingen som nickade.

Mannen tog av sig den ljusa kavajen och hängde upp den. Den vita skjortan glänste, fortfarande oklanderligt slät trots den sena eftermiddagen.

Han satte sig, lade den lilla svarta portföljen i knät, lossade slipsknuten en aning, öppnade portföljen och tog fram - en mobiltelefon. Tjugo minuter senare hade han hunnit med fem samtal.

Med sin välmodulerade röst bestämde han tidpunkt för undertecknandet av ett kontrakt, efterlyste synpunkter kring en upphandling, bjöd hem Bergström på en drink, bestämde middagsmat med sin fru och diskuterade med någon huruvida det gick att lita på Andersson. Effektiv, välformulerad - och ack så tråkig. Jag sneglade då och då på honom.

Inte ett enda hårstrå låg fel, ingen skäggstubb, inte en rynka på stjortan eller byxan, skorna skinande blanka. Samma uttryckslösa min och röst, oavsett om han pratade affärer eller potatisgratäng.

Nej förresten, ett par gånger hörde jag ett kort skrattliknande ljud, lågt som om han skämdes. Med sin totala kontroll var han nästan för perfekt. Inte minsta tecken på svett, tvärtom såg han sval ut.

Om han utstrålade något så var det kyla, nästan som om...

Associationen dök plötsligt upp. Det var en science fiction-bok jag läst någon gång i ungdomen.

Utomjordingar hade i hemlighet nästlat in sig bland oss genom att anta formen av människa.

De såg ut som oss, pratade som oss och klädde sig som vi gör.

Men ändå blev de avslöjade. Deras känsloliv var för begränsat, deras utstrålning var obefintlig; de levde inte.

Jag sneglade än en gång åt sidan. Visst var han som en maskin. En effektiv maskin. Men... levde han? På riktigt?

En snabb titt runt i vagnen avslöjade att där fanns sex eller sju personer till av hans kategori. Alla män.

Alla i dyra, släta och fläckfria stjortor, lossade slipsknutar och talande i mobiltelefonernas hands free-mikrofoner. Kens i olika åldrar.

Konspirationen började bli uppenbar. De var på väg att ta över.

Jag funderade över när det händer, när levande människor blir maskiner.

Mellan Centralen och Enköping? Mellan högskolan och den första anställningen?

Mellan nyår och påsk?

Kanske börjar det med de yttre attributen. Sedan äter sig rollen inåt med tiden.

Glimten i ögat släcks mer och mer.

Spontaniteten försvinner och ersätts av ständig kontroll.

Ett tjut avbryter mina tankar. Bakom mig har en dittills tyst tjej fått kontakt med omvärlden. Omedveten om sin omgivning går hon fnittrande igenom helgens bravader med en kompis i telefonen.

Den gälla rösten känns med ens befriande. Den stör inte. Den är äkta och inger hopp.

Mer läsning

Annons