Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur ska det här kunna leda till något bra?

/

Annons

KRÖNIKA.

Jag hade egentligen tänkt att jag struntar i att vaka, jag ska ha förtröstan, det kommer att gå som det ska.

Vid fyratiden vaknade jag av att en bok ramlade ner från hyllan, kah-dunk, ingen mystisk bok eller så … (kanske borde jag för dramats skull skriva att det var Bibeln eller kanske Efter floden av PC Jersild, men det var en helt vanlig kokbok från restaurangen Ottolenghi.)

Vänner berättar från skilda håll att deras barn hade vaknat ungefär den tiden, med nattskräck, mardrömmar, sådana saker…. den tiden då det började visa sig vartåt det hela barkade.

Jag satte på telefonen. Fan, fan, fan, det här kan ju bara inte stämma.

Någon gång i framtiden tror jag att det kommer finnas forskning som förklarar den här sortens reaktioner på förskjutningar i världens energier, att barn vaknar och böcker faller ner för att en, ja, vad ska man kalla honom, nyckfull galenpanna, tar makten i ett av världens mäktigaste länder. Just nu framstår det ju dock som en smula flummigt det får jag hålla med om.

Jag minns hur det var förra gången då alla sa att nu tar satan över världen. Det var när det stod mellan Bush och Gore. Det var den gråaste, regnigaste Novembern någonsin, jag var brutalt hjärtekrossad, jag minns hur jag omöjligen kunde ställa mig utanför mig själv en enda sekund, javadå Bush eller Gore, vem bryr sig när det gör så ont här inuti?

Nu var det precis tvärtom. Alla mina egna sorger och bedrövelser förpassades till ett litet skrymsle längst bort hjärnan… allt jag kunde tänka på var mitt lilla lilla barn och att jag äger ju inte ens en ryggsäck om det skulle bli krig och vi skulle bli tvungna att fly. Ska man ta sitt barn i handen och försöka pulsa genom snön med sin trasiga rullväska? Vilket skämt. Gick igenom möjliga destinationer, hur är det nu igen, de brukar väl bomba städerna först, vem känner jag som bor i ett självförsörjande hus på landet, fasen jag har ju inte ens hunnit byta till vinterdäck och jag borde verkligen se till att ha en reservdunk med bensin sådär som man ska.

Gick upp, kokade gröt, lugnade ner mig lite. Det kanske inte är så farligt som det verkar. Men jag hade ändå fått en påminnelse om vidden av ens egen utsatthet. Hur länge skulle man klara sig om det gick på värsta tänkbara sätt? Inte många minuter. Jag ska genast anmäla mig till en överlevnadskurs.

Och i längden, även om den här galenskapen visar sig vara en pervers form av valfläsk där inte en hundradel kommer att infrias, även om det hela på något märkligt sätt skulle leda till mindre krigshets och oro för kärnvapen, så har nu världens mäktigaste land en president som tror att klimathotet är bullshit, en president vars väljarbas till 50 procent tror att det är bullshit, ett styrande parti vars representanter till största del OCKSÅ tror att det är bullshit. USA visserligen har skrivit under det där avtalet, men alla vet att det egentligen inte är tillräckligt, alla länder kommer att behöva göra så mycket mer så mycket snabbare för att det inte ska vara alldeles ute med oss. Ni får kalla mig okunnig, visa mig väldigt gärna något som tyder på motsatsen, men hur jag menar HUR ska det här kunna leda till något bra?

Vad ska man göra. Tills vidare håller jag bara mitt lilla lilla barn i hans lilla lilla hand, säger ingenting om Trump, inget om allt det farliga, mörka, hotfulla utanför vårt lilla hörn av världen. Låter honom fortsätta tro att de flesta vapen i denna värld är gjorda av lego. Och så ska mamma genast fylla på konservförrådet, byta till vinterdäck, samt lära sig hur man gör upp eld utan tändstickor.

Fler krönikor av Marit Bergman hittar du här

Mer läsning

Annons