Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur är det att vara turist i Mora?

Annons

- Jag kan inte gå ett steg till utan en tanke på att lägga mig och sova, viskar den ena tonårsdottern.

- Varför åkte vi till Dalarna? Vi kunde lika gärna stannat hemma istället, väser den andra, tyst, så att föräldrarna inte hör.

Att vara museibesökare är ett ambitiöst företag denna dag när inomhus innebär drivhus. Tonårsdöttrarna, som sitter på en bänk framför Midsommardansen, hänger med huvudena som två förlorare efter en VM-final. Föräldrarna betraktar nyfiket tavla efter tavla, och bredvid dem står jag, en 24-årig turist, mitt emellan ung och gammal, och undrar: skulle jag stannat hemma istället?

Dagen har börjat några timmar tidigare på turistbyrån.

Medan jag tålmodigt väntar i kön samtalar två holländare med en norsk turist.

- You should go to Orsa and see the beers, itÕs great, säger norrmannen.

- Beers?

- Oh, bears, I mean bears, korrigerar han och skrattar.

Det blir min tur och den vänliga kvinnan bakom disken ringar in ortens sevärdheter på en karta: Zornmuséet, Zorngården, gammelgården, textilkammaren, Vasaloppsmålet- och muséet. Hon markerar även dalahästtilverkningen i Nusnäs, vikingagravarna på Sollerön och Gesundaberget.

Min Lonely Planet-guidebok berättar egentligen bara två saker om Anders Zorn: 1) att när han dog 1920 var han en av Sveriges rikaste män; 2) att hans karakteristiska nakenporträtt äger stora mått av djup.

När jag står framför oljemålningen Mor och dotter, är det som om det röda ljuset från eldhärden, framför vilken kvinnorna torkar sig, värmde upp muséet självt. Svetten rinner innanför mina kläder. Trots hettan ser dock besökarna ut att trivas. Ja, förutom de två tonårsdöttrarna som klänger på varandra likt utvandrarna Arvid och Robert vilse i öknen. På mig imponerar tavlorna genom att innehålla, just som min guidebok säger, djup.

En tillfällig sommarutställning heter Zorn och musiken. Folkmusik, dans och sång avbildas som ljuspunkter i liv tyngda av svårmod; det finns en vitalitet i människornas ansikten, musiken får dem att glöda. Mest fascinerad blir jag dock av Zorns mörka självporträtt, målat svart i svart på 1880-talet. Det påminner om den amerikanske sångaren Johnny Cash, the man in black him self. Nöjd med museibesöket lunkar jag bort mot Zorngården. I skuggan under ett träd ligger tonårsdöttrarna utslagna bredvid sina föräldrar.

- Vi måste bada! utbrister de.

Zorngården lyser i sin prakt. Här bodde han: suputen, kvinnokarlen. Men den bilden, som jag med många fick serverad i Gunnar Hellströms film, har inte särskilt mycket med den verklige Zorn att göra, berättar kvinnan i receptionen.

Det är som make till Emma och som en stor konstnär som rönte internationell status redan under sin livstid, han ska betraktas, inte något annat.

- Dessutom finns bara en affär vid sidan av äktenskapet bevisad, säger kvinnan i receptionen.

Så var den myten avlivad. Ivrig att komma vidare, hoppar jag över rundturen, redan medveten om Zorns betydelse för Mora; också medveten om att man ska fundera en gång till innan man tvingar med sina barn hit en av sommarens hetaste dagar.

På väg bort mot vasaloppsmålet erbjuder sig en annan turist att fota mig med min kamera framför vasalöparestatyn. Hon tar två bilder - för säkerhets skull.

Vasaloppssmålet i sig är kort och gott en portal i trä. Men så är det väl med flesta föremål som blivit till symbolen för en stad. Vad är Eiffeltornet, annat än en konisk stålbur. Det fascinerande är att få se en abstrakt attiralj från tv-bilder få verklig form - ungefär som att möta Christer Ulfbåge i verkligheten.

Vasaloppsmuséet erbjuder svalka och jag drömmer mig in i de vidsträckta skidspårens iskalla landskap. Filmen om loppet och dess historia är välgjord och spännande. Jag bläddrar snart i gamla tidningsklipp från 1920-talet, drickandes blåbärssoppa och inser att muséet håller utmärkt. Även på sommaren.

Efter en bit mat på en lunchrestaurang vid den småtrevliga gågatan, där det faktiskt myllrar av folk, går färden i en masugnshet bil mot Nusnäs och dalahästarna.

Det är nu jag kommer att tänka på de 26-åriga tyskarna Karl och Magdalena, som jag har träffat på Moraparkens camping tidigare, vilka berättat om det stora gisslet under sitt Morabesök: att ta sig fram utan bil. Eftersom bussarna bara går någon gång per dag, har de ideligen blivit strandade över natten på olika orter, tvingats vänta hela dagar på att ta sig tillbaka. Hur är det tänkt att de skall ta sig runt i omgivningarna?

- Nästa gång ska vi ta bilen, sa Karl och Magdalena, som trots allt älskar Sverige på grund av naturen.

Framme i Nusnäs och jag vandrar in i furudoften i Grannas hemslöjd - eller är det Nils Olssons? - där Sveriges nationalsymbol växer fram i täljarnas och målarnas vana händer. På en vägg sitter ett foto på schlagersångerskan Linda Bengtzings glada nuna. Hon håller en stor, rosa dalahäst i famnen. Inte kunde väl bondmororna och skogshuggarna som satt och täljde leksakshästar till sina barn för hundratals år sedan tro att likadana hästar skulle delas ut som pris i schlager-SM år 2006. Dalahästtillverkingen överträffar mina förväntingar - jag har nog inte riktigt trott på det innan. Att de är gjorda för hand alltså.

När några barn rantar runt med dalahästar som de målat själva, slås jag av att Moras omgivningar har allt för barnen: leksaker, bad, Tomteland, Orsa björnpark. Men även jag, när dagen lider mot sitt slut, upplever dagen som givande. Men något saknas fortfarande: något modernt.

- Finns det något nytt i stan? frågar jag tre killar i 18-årsåldern från Mora.

De funderar ett tag.

- Nej, inte vad jag kan komma på, säger en av dem.

- Några ställen dit unga människor går då?

- Här finns ingenting för unga människor, säger han.

- Men vad gör ni då?

- Ingenting. Har tråkigt kanske, säger han och ler.

JONAS GREN

Mer läsning

Annons