Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon renoverade sin egen bil

/
  • Ögonsten.
  •  Foto: Mikael Forslund

Annons

- Det kändes tråkigt att måla den röd, alla bilar har den färgen, säger hon.

I september 2005 stod bilen under en presenning, i ett buskage i Hallstavik. Den var rostig, flagnade i tre olika färger och hade stått avställd lika länge som Mikaela funnits till.

- Då var den inte mycket att hurra för, säger hon.

- Hade vi förstått i vilket skick den var i då hade vi nog inte köpt den, men hon är ganska bestämd den här flickan, säger Maria Carlvik.

Maria är van vid att åka långt för att hämta hem det som dottern har fastnat för. Mikaelas grå katt Tusse, som makligt rör sig över altanen där vi sitter, hämtade de i Hedemora.

För Mikaela var bilen en definitiv förälskelse, men vad hon föll för har hon svårare att förklara. Under det rostbruna såg hon mjuka linjer och potential.

- Det spelar roll hur grillen ser ut och var lamporna sitter. Bara mellan 1968 och 1970 hann mycket förändras i designen. De nya bilarna är inte alls fina, säger Mikaela.

För att göra bilen körbar har Mikaela bytt och fixat det mesta. Hon har fått hjälp från mamma Maria och hennes sambo Pelle, som är bilmekaniker, men mycket har hon gjort själv. Förra sommaren stod hon i värmen och slipade sig igenom färglagren, ner till plåten.

- Det var inte så kul, säger hon med eftertryck.

Hur många timmar de har lagt ner är det ingen i familjen som vågar räkna ut. I ett och ett halvt år slet de för att få den klart tills Mikaela tog studenten från Falu fri i våras.

Bilderna på förvandlingen finns samlade i ett rött album med hjärtan på. I en annan pärm finns alla kvitton sparade. Mikaela har finansierat 95 procent själv, pengarna har hon samlat ihop genom att arbetat extra som kommunikatör på ett företag i Borlänge.

- Det här är verkligen min bil och det var lite känslosamt när den kom hem nylackad. Tänk att det blev så bra!

Första svängen gick från det stora röda huset, ner längs grusvägen, bort till Österbyns hockeyplan och tillbaka.

- Jag var nervös och bilen var stor.

Den första riktiga cruisingen gjorde hon i Falun för två veckor sedan. Som belöning för allt slit fick Mikaela en stor glittrande Falu crusising-pokal. Hennes El Camino tog hem tredjepriset i arbetsfordonsklassen.

- Det var många som kom fram och sa att bilen hade schyssta pipor.

Piporna, förklarar hon, är avgasrören som smeksamt ligger längs bilens långsidor. Sen förklarar hon, väldigt bestämt, att raggare, det är hon verkligen inte.

- Det är bara folk som inte förstår som kallar mig det. För mig är raggare fulla gubbar med skinnvänst i en gammal Ford, säger Mikaela.

I somras var hon på Hultsfred för första gången.

- Jag tror inte att jag ska åka dit igen. Det var lerigt och inte så många bra band.

Hon gillar mest 50- och 60-tals musik, även om går bra med Lars Winnerbäck. Elvis och Johnny Cash finns alltid med i bilen.

- Jag gillar alla de där gamla gubbarna och Eva Eastwood är skitbra! Det blir ingen radio i den bilen inte!

Men i höst kommer det inte att spelas något alls i El Caminon. Om en vecka åker Mikaela till Lyon i Frankrike, för att jobba som au-pair. Bilen, den får stanna kvar i Österbyn.

- Jag hoppas det ska vara helt nytt och annorlunda, tvär emot här.

- Det viktigaste är att uppfylla sina drömmar, att göra det man själv vill och inte det andra tycker att man ska göra. Oftast är jag bra på det.

Fakta

  • Ålder: 18, snart 19 år.
  • Bor: Österbyn
  • Familj: Mamma Maria, systern Madelene, mammas sambo Pelle och pappa som bor i Hosjö, plus tre katter.
  • Gör: sommarjobbar, åker snart till Lyon som au-pair
  • Blir glad av: sommar och V8-ljud
  • En låt i bilen: In the ghetto med Elvis. "Den fungerar både när man är glad och ledsen."

Mer läsning

Annons