Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon bevarar det gamla nu

Annons

- Det är ju inga selpinnar vi håller på med längre, säger hon och ler åt jämförelsen. Men vi har ju Stora Kopparbergets museum från 1923 så nog går det att bevara industrin, tillägger hon.

Hon jobbar med museets mångfaldsprojekt med fokus på vår samtids roll. Det är viktigt vad som samlas i dag. Ett exempel är CTH:s hatt- och mössfabrik i Borlänge som inom ett år efter nedläggningen blev museum.

Dalarnas museum är dock inget nytt för Maria. Hon har varit knuten dit sedan 2003.

- Jag har svischat förbi i mån-ga vändor men nu är jag här, säger Maria vars ursprung är Avesta.

Vävtekniken fascinerades hon av redan som liten flicka då hon såg mormor och mamma trolla fram vackra vävnader i rosengång. Men att låta flickan prova på den svåra rosengången var det inte tal på.

- Efter en kurs, en termin, och vidare en årskurs på Sätergläntan blev jag lite kaxigare och vävde en del dräktdelar. Det ger en känsla av att komma riktigt nära de gamla föremålen, menar hon.

Mycket av inspirationen till att bevara det gamla kommer från Gunnar Zetterquist i Dala-Floda.

- Det var inte alls säkert att jag skulle bli museimänniska men med Zetterquists filosofi om att det är huvudsaken att man jobbar med det gamla nu och att det spelar mindre roll hur det var förr, så blev jag det, menar Björkroth.

Efter att ha värnat om hembygden runt om i landet, till och med en bit in i Norge, är hon nu tillbaka till Dalarna. Närmast kommer hon från Umeå universitet där hon fick uppleva förstörelsen på nära håll.

- Då jag åkte till universitetet en morgon såg jag samma gamla planklada som stått där i århundraden. När jag åkte hem på kvällen var den försvunnen och åkern var nyplöjd, troligtvis tillsammans med ladan, berättar hon och ser aningen bekymrad ut.

Maria har precis kastats in i arbetet med vad man kan göra för hembygdsgårdarnas situation genom att hjälpa alla de sökande som inte beviljats bidrag inom Accessprojektet. Tanken är att bygga en gemensam hembygd nu och framgent.

- Det är ett tjugotal föreningar som sökt och många av dem har inte fått något stöd. De har en stark vilja som jag inte bara kan släppa, poängterar hon.

- Då jag berättar för mina elever från 16 olika länder på Högskolan Dalarna hur vi bevarar våra timmerbyggnader och att de allra flesta är flyttade både en och flera gånger blir de förvånade.

Samlarintresset är stort i Dalarna, så också för Maria.

- Jag har nyligen kommit på att jag samlar på träskålar, både gamla och nytillverkade, avslöjar hon. - De är så härliga att ta i.

Att få tillfälle att lyssna på den som kan sin bygd från minsta tuva gör att man snabbt kommer in i landskapet. För berättaren känns det viktigt att få tillfälle att berätta och föra sin kunskap vidare.

Intresset för forntida tekniker är stort. Att bevara kunskapen att det ska vara mossa mellan timmerstockarna, det vet många, men vilken sort? Kanske används en mossa som drar till sig fukt istället för att stoppa drag. Det finns oändligt mycket kunskap som måste tas tillvara.

- Det är en gåva att få jobba vidare här. Nu måste jag nog också plocka fram fiolen igen. Spelmansmusiken har fått ligga i träda sedan jag var i Älvdalen och Trysil.

MONICA ELMQUIST BROMAN

Mer läsning

Annons