Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Högt pris för elen

Annons

Jag hängde upp den vita rocken vid utgången. Det var sensommar. Utanför de gallerförsedda fönstren sken solen. Ändå tog han på sig den blå anstaltsjackan. För säkerhets skull. Han var försiktig av sig, ville inte frysa.

Vi kom ut, kisade mot solen och gick ut på den smala asfalterade vägen. På båda sidor fanns vita fristående byggnader. Inte i ett bestämt mönster. En här, en där. Vi gick bredvid varann, men det var jag som visade vägen.

Han var som vanligt lugn. Fåordig, kring 60 år, lite gråsprängd. Som alltid gick han sakta, dröjande. Ett hus, två hus. Sedan var vi framme. Det visste jag, men inte han. Ändå hade han varit där förr. Flera gånger. Någonstans djupt inom sig hade också han kunskapen, men minnet kunde inte plocka fram kompassen.

In genom porten. Vi svängde av åt sidan, jag öppnade dörren och sedan var vi inne i rummet. Jag hade varit där tidigare och morsade på de två som väntade. I hans ögon var de främlingar.

Han tog av sig jackan, hängde den över en stolsrygg och la sig på britsen. Han visste vad som skulle hända, men ändå inte.

Med vana händer gjorde de sina förberedelser. Det lilla höga bordet på hjul rullades fram till hans huvudända. På bordet stod den lilla lådan. Två sladdar löpte ut och slutade i två handtag.

Mannen sövdes. En gummibit stoppades in mellan hans tänder. Armarna och benen spändes fast. Läkaren höll de båda elektroderna mot mannens tinningar. Strömmen kopplades på.

I ett annat land, långt borta i väster, utfördes också elbehandlingar, men av ett annat slag. Folk avrättades sittande i den elektriska stolen. I de allra flesta fall var de skyldiga. Emellanåt strök en och annan oskyldig med.

För det mesta fungerade stolen som tänkt. Ibland hände det att avrättningarna blev utdragna och mycket plågsamma - även att bevittna.

Den elektriska stolen hade spelat ut sin roll av humanitära skäl, omtanken avsåg naturligtvis i första hand personalen och andra vittnen. Därför utvecklades metoden med giftinjektioner. Det medicinska framsteget firar numera triumfer varje vecka och fungerar perfekt.

Visserligen drabbas fortfarande då och då oskyldiga personer, men den stora merparten av de som avrättas är skyldiga. Trots risken för det ultimata straffet, fortsätter grova våldsbrott att begås på löpande band.

Motivet avskräckande effekt? Fungerar inte alls. Motivet hämd? Fungerar utmärkt.

Kroppen spänns. Armar och ben krampar. Käkarna biter hårt, hårt. Behandlingen pågår en kort stund. Sedan stängs den pulserande likströmmen av.

Mannen får ett medel för att motverka den ofrivilliga sömnen. En kort stund senare vaknar han ur medvetslösheten.

Vi hjälper honom upp på benen. Jag trär in hans armar i den blå jackan. Sakta går vi ut, han blundar mot solen. Vi kommer tillbaks på avdelningen. Han sover någon timme.

Nästa dag är jag ledig, men dagen därpå är jag tillbaks på avdelningen. Under förmiddagen tar jag en promenad med flera patienter. Mannen med det gråsprängda håret är med. När vi går förbi byggnaden där han fått elbehandlingen tittar han på mig, nickar och ler. "Där var vi", säger han.

Några dagar senare är han tillbaka i sin depression. Jag följer honom än en gång till porten för en ny elbehandling. Han hittar inte dit. Jag får visa vägen.

Mer läsning

Annons