Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Himlen smakar mera

Annons

Vi bogseras upp av Lars Bergvin, som spakar en Piper Phawnee med 230 hästkrafter. När vi nått tusen meters höjd kopplar vi loss linan och ser motorplanet försvinna åt sidan. Nu svävar vi fritt och det är alldeles tyst. Endast trafikledarens sprakande röst hörs i hörlurarna då och då. Och lite vingesus.

Under oss ligger ett lapptäcke av åkermark i skiftande gröna nyanser. Långsjön glittrar och man kan urskilja en och annan badare som plaskar i vattnet. Ser skidbackar i sommarskrud och en skymt av Säter innan vi lägger oss åt sidan och börjar snurra runt, runt. Vi har hittat en termik!

Termik är namnet på den uppåtgående luftström som får en segelflygares ögon att tindra ikapp med solen. Den uppstår genom att solen värmer markytan. Vissa områden blir mer uppvärmda än andra, exempelvis blir ett kalhygge varmare än en sjö. Ovanför ett varmt markområde stiger luften, och när den nått tillräckligt högt bildas ett stackmoln. Någonstans mellan den varma marken och stackmolnet vill vi alltså vara. Där finns luftpelaren som ska få oss att lyfta ännu mer. För att inte trilla ur termiken har Per lagt flygplanet i konstant högersväng, i 120 kilometer i timmen. Det känns som att sitta i en snurrande flaska.

På instrumentbrädan kan jag se hur vi samtidigt rör oss uppåt med en, två, ibland tre meter per sekund. När vi når 1 300 meter är Per nöjd med höjden. Nu ska jag få styra.

Små tryck på pedalerna riktar nosen åt höger eller vänster. En lätt hand på spaken rör flygplanskroppen åt olika håll. När vi tappar fart tippar jag nosen så att vi faller en kort stund innan jag rätar upp planet igen. Det blir lite berg- och dalbana innan man börjar få koll på samspelet mellan fötter, händer och vindar. När jag väl fått horisonten att ligga hyfsat stilla kan jag åter börja njuta av utsikten. Ser Runn med alla öarna, ser vägar, hus och gröna kullar i oändlighet. Så tar Per över styrningen igen och bjuder på lite avancerad flygning. Två loopar och lika många hjulningar senare går vi in för landning.

Med bara fem meter kvar till marken bestämmer sig den halvsmälta lunchmackan för att smyga upp en bit från sin plats i magsäcken. Med gräs under flygplanskroppen tar de sköna känslorna överhanden igen. Varm, glad och nästan utmattad av alla intryck tar jag några djupa andetag innan det är dags att testa nästa farkost.

Den kallas trike, eller ultralätt flyg, och den ser ut som en bevingad moped. Börje Haglund tycker inte om när man kallar hans maskin för flygmoppe, men just därför kan man inte låta bli.

- Vi åker och klappar det där molnet, säger han och pekar mot en tuss som svävar ovanför Borlänge.

Bakom mig smattrar propellern. Tyngd av en stor hjälm men lätt i sinnet ser jag marken försvinna under oss. Det måste se rätt galet ut och inte helt olikt den flygande cykelfärden i filmen ET.

Börje har händerna på styrstången, som kallas speedbar, och kan genom att ändra tyngdpunkten på vingarna styra sin 64-hästars trike dit han vill.

Trikemaskinen har inga väggar, det blåser friskt, och ju längre upp vi kommer desto kallare blir luften. I riktigt ostyrigt väder krävs det lite muskelstyrka för att styra, men mest handlar det om att ha rätt teknik. Större tryck på gaspedalen får triken att öka farten och stiga.

På 1 400 meters höjd ger vi upp jakten på molnet, som fortfarande ligger snett ovanför oss. Det skulle bli lite väl kallt att fortsätta uppåt. Börje gasar på, men drar samtidigt åt sig bygeln för att maskinen inte ska lyfta mer.

Kinderna börjar domna lite av vinddraget när vi styr tillbaka. Semesterfirarna ligger fortfarande och plaskar i Långsjön. Jag vinkar åt fotografen i Jannica Wunges segelflygplan som ljudlöst svävar bredvid oss och känner att jag har fått smak på vad himlen har att erbjuda. Här får äventyrslustan luft under vingarna. Här blir flygande drömmar verklighet.

JOHAN LUNDAHL

Mer läsning

Annons