Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hejarklack på kartläsarplats

Annons

Det var med en skräckblandad förtjusning jag satte mig bredvid Tobias i rallybilen. Det fanns en del av mig som tyckte att detta skulle bli riktigt häftigt. Att få åka ruskigt fort med bil har varit en dröm ända sedan jag som liten skrikigt "kör om, kör om" till en smått irriterad pappa bakom ratten.

Men samtidigt fanns det en liten ängslan inom mig. Tänk om det skulle gå åt skogen, vad skulle hända då?

Jag antar att det syntes att jag var lite orolig alldeles innan första start. Jag informerades därför om att overallen och skorna jag hade på mig inte för inte kostade en massa pengar, de skulle minsann skydda mig om det började brinna i bilen. Jag fick även veta att bilen var så säker att om någon skulle tappa en finlandsfärja på taket skulle störtburen stå emot.

Detta gjorde att jag kunde känna mig trygg i kartläsarstolen. Min uppgift var dock inte att läsa någon karta utan att agera hejarklack. Jag skulle se till att Tobias högerfot var fylld med bly. Strax innan start kände jag mig laddad.

Det var lite småkrångligt att ta sig in i rallybilen. Det var järnrör och doningar i vägen. Men det var ändå ingenting mot att få på sig bältet. Ett fyrpunktsbälte som skulle sitta fruktansvärt hårt åtspänt.

När jag väl satt så fast att jag inte kan förstå hur någon över huvud taget kan köra sittandes så här, fick jag veta vad de två bältesremmarna som kom upp mellan benen kallades för. "Pittklippare".

Jag skulle inte brinna upp, tack vare overallen. Jag skulle inte bli mosad, tack vare störtburen. Men säkerhetsbältet jag hade på mig kunde orsaka mindre önskvärda jack i värdefulla saker. Jag var lite oroad igen.

Så var det plötsligt dags för start. Och det sparades inte på krutet. Det var bredställ i varenda sväng. Så häftigt att jag bara satt där och njöt samtidigt som jag bet ihop käkarna det hårdaste jag kunde.

Plötsligt kom jag på att jag satt tyst. Jag skulle ju heja på. Så jag peppade Tobbe så gott jag kunde och vi kom i mål på en bra tid.

Väl tillbaka i depån igen vältrade jag mig ur bilen och ställde mig på lite skakiga ben. En del av mig längtade till den andra sträckan samtidigt som en annan del var glad att få slippa bältet för en stund.

JON HULANDER

Mer läsning

Annons