Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Harriet Lindberg till minne

Annons

Harriet Lindberg avled den 8 augusti efter en tids svår sjukdom. Den 1 oktober skulle hon ha fyllt 76 år. Hon sörjes närmast av sönerna Kjell i Falun och Stefan i Ludvika med familjer.

På senare år var Harriet Lindberg, som var hennes flicknamn, bosatt i Falun, men det var i Uppsala vi träffades, så tidigt som 1966. Genom Akademiska sjukhuset fick jag kontakt med smärt- och hypnosläkaren Basil Finer, banbrytande i Sverige. I en av hans avslappningsgrupper träffade jag redan första gången Harriet, då gift Larsson och bosatt i Smedjebacken.

Vår vänskap har bestått under åren och mina vänner blev också Harriets, trots åldersskillnaden, som ingen tänkte på, då hon alltid hade ett glatt och ungdomligt sinnelag. När jag 1976 flyttade till Uppsala för studier, fanns Harriet där och hon blev både "extramamma" och "kompis" i vått och torrt. Vi delar trevliga och spännande upplevelser, med mina olika kamratgäng, både i Uppsala och hemma i Dalarna.

Alla gillade Harriet och hon var pigg på det mesta - trots ibland mycket svåra ryggproblem och andra sjukdomar. Ändå kämpade hon tappert under åren och hängde med på resor, bilturer, Valborgsfirande, fester, museer, teatrar och allt vackert i musikväg - inte minst OD-konserterna. Hon ordnade gärna bjudningar för oss alla och var en hejare på att laga mat och baka.

Inredning var ett annat intresse och smakfullt och personligt bodde hon. Parant och tjusig var hon, antingen i helvitt eller med starka färger och ärtiga smycken. Hon väckte verkligen uppmärksamhet med sin ständiga solbränna och sitt mörka hår i någon snygg uppsättning.

Hon var både praktiskt och konstnärligt lagd och tyckte om att skriva. Många vykort har hon försett oss med under åren.

Egentligen hade Harriet sina rötter i Bohuslän och Grundsund, dit hon alltid längtade. Varje sommar återvände hon några veckor för att träffa släkt och vänner. Havet var för henne oerhört viktigt - både att simma i eller njuta av, då hon gärna satt på någon klippa eller strövade vid stranden. På senare tid fick hon också lyckan att vara bosatt i Lysekil några år. För exakt 13 år sedan åkte min väninna Yvonne och jag ner till Harriet för att hälsa på henne. Det var roligt att få guidning i hennes barndoms trakter!

"Hälsa alla flickorna!" brukade hon säga och flera av oss väninnor besökte henne under våren, både på lasarettet och i bostaden, när hon orkade vara hemma mellan sjukhusvistelserna. Så sent som den 10 juli tog Yvonne och jag med Harriet på en biltur ut i den vackra naturen, något hon verkligen gladde sig åt! Det blev sista gången vi sågs, men det känns som ett verkligt fint "avslut" efter många års trofast vänskap!

Lena Gäfvert

Mer läsning

Annons