Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här tas vården med ett skratt

Annons

Det pratas och skrivs om hur vården sviker våra dementa, hur de får ett ovärdigt slut på livet. Så är det nog på sina håll. Men de som talar i kategoriska ordalag har inte varit på Vinkelhaken.

Här bor åtta äldre, från strax under 70 till strax över 90, som alla i olika grad drabbats av demenssjukdomar. Alla har egna rum, de flesta har egna lägenheter med stora, ljusa rum, pentry och rejäla toaletter.

Att de trivs är uppenbart, inte bara för att de säger så, utan även för att de är lugna och nöjda. Här finns inget av svår oro och aggressivitet, som annars är så vanligt hos dementa.

Berta Danielsson visar gärna sin lägenhet, med vackra möbler och konst på väggarna.

- När vi öppnade för elva år sedan hade alla egen telefon och tv, men det är borta nu. Alla vill vara i de gemensamma rummen, berättar Barbro Nilsson, som varit med från starten.

Hon har nio arbetskamrater. Ofta jobbar de två och två förmiddag/eftermiddag, men nu till eftermiddagskaffet samlas en stor del av personalen.

Boende och anställda hjälps åt att plocka ut kaffe, korintkakor och mjuk kaka till de alldeles nya trädgårdsmöblerna. Barbro kilar in och hämtar en kofta att lägga över Bertas axlar.

Dagen på Vinkelhaken ser ut som hemma hos vem som helst.

- Vi skriver handlingslistor, handlar, lagar mat, bakar allt bröd själva, städar, sköter trädgården..., berättar Karin Karlsson.

Med andra ord behövs ingen konstlad terapi. De boende hjälper till med det de kan, vilket håller dem igång. Ture skrapade till exempel staketet runt boendet tidigare i sommar.

De brukar ha musikstunder en gång i veckan och ibland åker de på någon utflykt. De ska till exempel snart hem till Hillevi och hälsa på.

- Vilka får följa med nu då? frågar Karin Hillevi, som bara skrattar.

Uppenbarligen har de haft ett kärvänligt gnabb om saken, och här ligger nog en stor del av hemligheten bakom trivseln på Vinkelhaken:

- Det är så bra här, säger Hillevi. Vi lär verkligen känna våra boende, vi hinner med att finnas till för dem och vi i personalen har jätteroligt ihop.

Med vid bordet sitter Maj-Lis Jönsson, vars man bor på Vinkelhaken. Hon lovprisar boendet.

- Demens kallas ju för de anhörigas sjukdom, säger Barbro. Särskilt de äkta hälfterna har det tufft, först när de vårdar sin make eller maka i hemmet och sedan när de inser att det inte går längre. Skuldkänslorna kan bli enorma när den sjuke behöver flytta.

Så anhörigvård är också en stor del av de anställdas jobb.

ULRICA SÖRMAN

Mer läsning

Annons