Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här ruvar en järnmalmsskatt

Annons

Vi befinner oss i Silkesberg, eller Stjälkberget som det också kallas. Och vore det inte för all skog skulle vi se nordvästra hörnet på sjön Norra hörken.

Det är inte långt till dalagränsen, Grängesberg och Sälgringen och Calle Björkmans hus men det malmrika området tillhör Ljusnarsbergs kommun.

-Jag tror att de sista gruvorna här i trakten slog igen i mitten på 1800-talet, säger Björkman under sitt paraply.

Mossbevuxna varphögar minner om den tiden.

-På 1800-talet gick det inte att ta till vara all den järnmalm som fanns i berget, så mycket fin malm hamnade i varphögarna, konstaterar Björkman.

-Det fanns funderingar om att det var samma malmkropp här i backen som i Grängesberg.

Under kriget var Hitler-Tyskland ute efter så mycket järnmalm man kunde komma över till sin krigsindustri och under ett par år upplevde Silkesberg en renässens.

Carl Björkman var drygt tio när en Stockholmsfirma drog in med ångdriven lokomotor, kross och magnetrulle och jobbet med att återigen gå igenom den varp som en gång blivit över i gruvbrytningen sattes i gång. Hela rasket placerades i det som kom att kallas för "Malmbacken".

Optimismen var så stor att det uppfördes en träbyggnad i Silkesberg, där det skulle placeras ett stationärt krossverk.

Men något hände...

Att det var den tyska krigsmaskinen som skulle få nytta av järnet i Silkesbergvarpen stack i ögonen på många. Till slut sattes verksamheten under blockad och upphörde helt och hållet.

-Jag tror att dom höll på i ett eller två år, säger Calle Björkman.

En av de små körvägarna i området fick till och med heta "Hitlervägen".

Den halvfärdiga träbyggnaden stod kvar som ett skelett och revs till slut.

Calle Björkmans systerson, Lars Gustavsson, röjer skog i "Malmbacken". Han bor i byn Sjöändan och berättar även om många intressanta lämningar i skogen efter gruvdriften i området.

Bland annat visar han oss den gruvgång i närheten av Norra hörken, som påbörjades men aldrig slutfördes och som går 50-60 meter in i berget.

"Kaffesystrarnas väg" levde länge i folkmun och syftade på en väg norrut genom skogen, i riktning mot Kaljoberg, Kestina och Bringsjöberg.

-Det sägs att det var två systrar som gick den här vägen med kaffekorgar till någon som jobbade i gruvan. Men jag vet inte varifrån dom kom och var deras väg började, säger Björkman.

Lars Gustavsson har också egna minnen av att det på 50-talet dök upp personer för att göra nya provborrningar i området efter malm.

När Calle Björkman växte upp var gruvdriften för länge sedan nedlagd och då var det jordbruk som gällde.

Familjen kom att bestå av åtta barn. Skolan låg i Sjöändan, tre kilometer bort.

-Pappa hette Emil och var torpare. Vi hade två hästar, fem-sex kor, höns och grisar, berättar Calle Björkman.

Han minns hur en av korna en varm sommardag skulle dricka sig otörstig i ett av gruvhålen men ramlade i och drunknade.

-Det måste ha varit ett elände att hålla undan vattnet när gruvorna var i gång.

Calle Björkman var bara 15 år när det var dags att stå på egna ben. Första jobbet fick han på Grangärde ångsåg, där han körde "ribbhäst" för 70 öre i timmen.

Men det var vid järnvägen och TGOJ han kom att göra sina flesta arbetsår, närmare bestämt 37 stycken.

Han tänker mycket på all den varp som ligger i skogarna runt Silkesberg, inbäddad och överväxt av mossa.

-Med mobila verk borde det kunna gå att utvinna mycket malm åt kineserna. Men det kanske är kulturhistoria som inte får röras.

I "Malmbacken" skrapar Björkman av mossan från en sten, väger den i handen och konstaterar:

-Den är blytung.

KÄLLA: WIKIPEDIA

Mer läsning

Annons