Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här låg Marie nedgrävd

/
  • I drygt två månader var Marie Samuelsson försvunnen innan den makabra upptäckten gjordes vid hennes eget hem.
  • Kriminaltekniker från flera håll i landet och en kriminalsökhund fanns på plats i Äppelbo för att undersöka den stora fastigheten.
  • Kriminaltekniker från flera håll i landet och en kriminalsökhund fanns på plats i Äppelbo för att undersöka den stora fastigheten.
  • Under den gamla båten, bara ett par meter framför döttrarnas kaninbur, hittades Maries kvarlevor nedgrävda.
  • Knappt två veckor före försvinnandet togs den här bilden på Jan-Erik Brandt och Marie Samuelsson då de deltog vid bilträffen Big Lake Run.

ÄPPELBO En rand på uthusväggen.
Den lilla detaljen ledde polisen till Marie Samuelssons nedgrävda kropp.
Hennes sambo, Jan-Erik Brandt, dömdes för mordet.
Han nekade länge, erkände plötsligt– men tog sedan på nytt tillbaka allt.

Annons

Ett tjafs om några hundskålars placering. Så förklarade Jan-Erik Brandt varför Marie uppretad gick ut igen efter att de just kommit hem från en sen festkväll i juni 2003. Kvällen var också den sista som någon såg den 26-åriga tvåbarnsmamman i livet.

I mer än två månader sökte polis, anhöriga, vänner och mängder av frivilliga efter Marie i trakterna kring Äppelbo.

Brandt deltog också själv i sökandet och poserade i pressen med ett foto på Marie där han förtvivlad undrade vad som hänt henne.

Samtidigt pekade omkring 300 förhör allt starkare mot att Brandt själv kunde ha med försvinnandet att göra. Misstankarna ledde också till att han på morgonen den 16 september 2003 greps som misstänkt för mord.

Samma dag intog ett tiotal kriminaltekniker parets bostad i en gammal snickerifastighet i Äppelbo.

Snart noterade teknikerna hur en gammal båt mot en vägg rubbats något ur det läge som märken visat att den haft under många år. Under båten och diverse bråte konstaterades också hur någon grävt i marken.

Morgonen därpå kunde Maries kvarlevor grävas fram, omsorgsfullt paketerade i lakan, en matta och plastsäckar.

Runt halsen fanns flera sladdar virade där även en telefon fortfarande satt fast i den ena änden. Föremålen kunde senare bindas till fastigheten som parets egna tillhörigheter.

Tung bevisning var också ett fingeravtryck på en av de tejpremsor som använts vid förpackningen av kroppen och som visade sig tillhöra Brandt. Även ett skospår ovanpå gömstället under båten ansågs med stor säkerhet komma från ett par av hans skor.

Gömd i en trälåda med motordelar hittades också den klubbjacka som Brandt påstod att Marie var klädd i då hon försvann.

Trots den tunga bevisningen nekade Brandt genom hela rättegången. I stället menade han att någon dykt upp under natten, dödat Marie och därefter tagit sig in hans pannrum och där hittat alla de tillhörigheter som hittades tillsammans med kroppen.

För att kasta skulden på Jan-Erik hade gärningsmannen därefter grävt ned kroppen på parets egen gård, bara några meter från den plats där Brandt själv påstod sig ligga och sova. Han namngav också en bekant som misstänkt.

Något större intryck på rätten gjorde dock inte hans teorier. I stället dömdes han den 14 maj 2004 till livstids fängelse för mord, en dom Svea hovrätt senare fastställde.

En sista chans återstod då för Brandt, att få prövningstillstånd i Högsta domstolen (HD) och domen ändrad till dråp. Ett fängelsestraff skulle då kunna bli tidsbestämt, som mest tio år.

I ett förhör den 29 september 2004 erkänner han därför och berättar hur han mördat Marie och grävt ned henne på gården efter att hon hotat att lämna honom för en annan man och ta barnen med sig.

Hotet hade fått honom att tappa besinningen och strypa sin sambo. Dödandet hade gått hastigt och inte alls varit så utdraget och smärtsamt som rättsläkarna hävdat. Han hade därför inte heller haft den tid att besinna sig som var ett tungt vägande skäl till livstidsdomen.

Förre Palmeåklagaren Jörgen Almblad som handlägger ärendet hos HD sätter dock inte någon tilltro till Brandts nya uppgifter.

Istället skriver Almblad följande: "Jan-Erik Brandt har konsekvent ljugit under hela förundersökningen. Han vet själv vad han har gjort. Jag anser därför att hans ändrade berättelse endast är ytterligare ett försök att manipulera rättsordningen så att han kan undgå det straff hans gärning är värd".

Den 22 november 2004 meddelar Högsta domstolen att livstidsdomen inte prövas.

Bara ett par dagar senare tar Brandt tillbaka hela sitt erkännande i en intervju i Expressen.

"Jag har blivit inihelvete oskyldigt dömd. Det var galet av mig att erkänna", en inställning han sedan dess hållit fast vid.

Tio år har nu avtjänats och Brandt har därför begärt att få livstidsstraffet omvandlat till tidsbestämt straff. På måndag behandlas ärendet i Örebro tingsrätt där han företräds av advokat Björn Hurtig:

Står Brandt fast vid nekandet?

– Absolut, han förnekar brottet.

Håller han också fast vid sin berättelse?

– Det jag kan säga är att han förnekar och att han inte agerat på det sätt som åklagaren påstått, alltså mördat, säger Björn Hurtig.

Mer läsning

Annons