Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här klappade Sara björnen

Annons

Varken Sara eller hennes häst blev förvånade eller rädda när de såg björnen igen på den lilla vägen mellan stenrösen och ängslotterna i skogen mellan Öja och Västbjörka.

Det var bara det att björnen satt på vägen vid en stor enbuske och Sara kunde faktiskt inte komma fram. Hon kunde inte vända heller, men det hade hon inte tänkt i alla fall. Det har blivit en vana att träffa björnen, som Saras mamma Susanne Säbb Danielsson tror är en hona.

- De senaste tre veckorna har vi träffat björnen många gånger, sex, sju gånger, jag vet inte.

- Första gången blev jag förvånad, men både hästarna och jag har blivit vana, men man ska absolut inte tappa respekten för björnen. Det är allvarligt att den är så tam och inte rädd för människor, säger Sara Hellström och hennes mamma Susanne.

Sara tävlar i ponnytrav och hon rider familjens hästar. Sara är 17 år och går hästprogrammet på Naturbruksgymnasiet i Rättvik. Hon har ridit på skogsvägen tillsammans med flera kompisar. Flera av dem har blivit rädda, men Sara mötte sin första björn redan när hon var tio år.

Inte nog med att björnen mött Sara på vägen och vid sidan av vägen flera gånger.

- En gång red jag på björnen. Jag kom i en kurva och då satt björnen på vägen. Jag krockade med den och björnen ramlade omkull. Jag bara vände och red hem.

På onsdagsförmiddagen körde Sara med häst och vagn. Naturligtvis ska ingen klappa björnar, men Sara gjorde det.

- Den satt så nära och nosade på oss och var så söt. Pälsen är jättelång, säger Sara.

- Här trivs björnen med hela havreåkern, nypon och bär av olika slag runt omkring. Det finns en björnhane som byborna kallar Ferguson, den är stor som en traktor och den går också här i skogen. De ska naturligtvis inte vara så nära byarna, men de går ändå och lägger sig snart, suckar Susanne, som inte vill att Sara ska klappa någon björn igen.

KATARINA CHAM

Mer läsning

Annons