Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här händer spöklika ting

Annons

Så, plötsligt, en vägskylt med ett bynamn. Ulfshyttan. Träden blir glesare. Ett par hundra meter längre fram ligger den. Stor, gul och med en gårdsplan som är upplyst av marschaller.

- Välkomna till Ulfshyttans herrgård, säger en kvinna med ett stort mörkbrunt ögonpar, som påminner om grusvägen utan slut.

Leila Nilsson. Sedan två år tillbaka äger hon herrgården tillsammans med sambon Håkan Månsson. Två människor som fann varandra och en gemensam dröm, mitt i Stockholms glittriga kändisliv.

- Vad vet ni om herrgården? undrar hon och visar vägen till biblioteket.

Levande ljus lyser upp det tunga möblemanget. Det doftar svagt av cigarettrök och lyssnar man riktigt noga, kan man någonstans ifrån höra tonerna av Sarah Brightmans "In paradisum".

- Det här är paradiset. Jag har alltid svårt att lämna huset om kvällarna.

Så börjar hon berätta. Om hur brukspatron Gerhard Arfwedson och hans fru, friherrinnan Caroline, fann och förälskade sig i platsen. Hur de år 1893 flyttade på ett skolhus för att kunna bygga herrgården just här och hur de sedan anlade en enorm, och på den tiden mycket ovanlig, trädgård. I den spenderade herrskapets goda vänner Anders Zorn, Selma Lagerlöf och Carl Larsson mycket tid.

- Friherrinnan var en omtalad person. Hon var bestämd och målmedveten, men mycket snäll, berättar Leila Nilsson.

Caroline Arfwedson gjorde herrgården till Ulfshyttans pulserande hjärta. Här arbetade mängder av tjänstefolk med olika befattningar. Fester och andra tillställningar avlöste varandra och i ett rum bakom köket, bjöds alltid gårdfarihandlare och luffare på ett mål mat. Ingen fick någonsin gå hungrig från herrgården.

- Samtidigt växte sju barn upp i huset. Ett av dem sägs ha tagit sitt eget liv vid 26 års ålder. Jag vet inte var, men förmodligen någonstans i huset.

En klocka slår. Kvällen har övergått i natt. Personalen har gått hem och större delen av herrgården är nedsläckt. Gästlistan är tom, bortsett från två bokade rum. Nummer 21 och 23, där vi ska spendera natten.

- Vem ska sova i 21:an? undrar Leila och drar på munnen.

Herrgårdens gamla barnkammare. En trappa upp i husets torn. Den nuvarande ägarinnan berättar att personalen på herrgården aldrig skulle spendera en natt i den delen av huset. Anledningen till det är att det hörs fotsteg i en trappa som inte längre finns och barnskrik i en korridor, trots att huset är tomt.

- Om det spökar? Jag vet inte, men det händer ofta saker här som ingen kan förklara.

Vi går i nedsläckta korridorer, in i rum, vissa är iskalla trots att värmen är på, genom husets stora samlingsrum och upp i tornet. Samtidigt berättar Leila om saker som hänt, men inte kan förklaras, under hennes korta tid på herrgården.

Personal har hört möbler flyttats, trots att de med säkerhet har varit ensamma på gården. Interntelefonen har ringt från rum åtta, trots att ingen varit där.

En vinternatt hördes ett starkt knackande ljud från ett fönster,

Mer läsning

Annons