Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här gäller skogens villkor, inte människans

Annons

Världen krymper när man går i en fuktig skog en grå oktoberdag. I diset och tystnaden glömmer man larmet och allt som pockar på uppmärksamhet i vardagen. Det finns ingenting bortom höstskogen. Blicken faller på den vita mossan stinn av fukt, och på lingonris och blåbärsris som står för det gröna inslaget i mattan. Vi gick till vattenfallet i Ribbåsbäcken en eftermiddag i oktober. På informationstavlan om fallet vid bilvägen blir man upplyst om, att fallhöjden är tjugotvå meter, att bäcken rinner i en ravin, att skyddsräcken inte finns och att man går till fallet på egen risk. Efter ungefär 200 meters promenad på gamla Ribbåsvägen uppifrån, går man in på stigen till fallet till höger om vägen. Leden är markerad med gula ringar målade på träden, och efter 500 meter är man framme.

Ganska snart blir man varse, att man är i en ravin. Stigen sluttar kraftigt. Våta stenar och hala trädrötter gör att jag tänker mig för var jag sätter ner fötterna. Här och där ser vi den brusande bäcken mellan trädstammarna långt ner i ravinen. Ljudet från forsen blir starkare ju närmare vi kommer. Vi är ovanför kala björkar med några gula löv kvar längst upp i toppen. När stigen är slut står vi vid en skummande, dånande fors där vattenfallet börjar. Jag stannar uppe i skogen ett stycke från kanten och håller om en fuktig granstam. De sista lodräta stegen fram till fallet tar jag inte. Benen skakar. Hur ska jag ta mig tillbaka upp till bilen tänker jag, när jag hör: "Kom och titta!"genom dånet. Jag ruskar på huvudet till svar.

I den skogklädda, mörka ravinen ligger träd med topparna nedåt över stenbumlingar övertäckta med något grönt. Tvärs över bäcken ligger kullfallna träd som lär få ligga där ostörda. Här känner man sig liten. Samtidigt kommer tankar om att det känns bra, att det finns någonting i naturen som människan inte har varit framme och pillat på och förstört.

De 500 branta metrarna tillbaka går inte fort Vi stannar och pustar flera gånger. Ändå känns det lättare att gå uppför än att kliva utför. Bäcken hörs mer och mer på avstånd och när vi kommit upp på gamla Ribbåsvägen, glesnar det mellan träden i ravinens övre del. Trädtopparna avtecknar sig, och man anar kalhygget åt nordväst bortom Ribbåsens före detta fäbod.

Jag kommer sist fram till bilen. Två korpar kommer nära som för att inspektera mig. De flyger lågt och den ena tvärvänder över huvudet på mig, som för att se om jag står på benen. Jag får en tanke om, att de har sett oss stanna ofta på stigen uppför, och väntat på att "maten" ska falla ihop i en hög.

Efter några veckor går jag i ravinen igen. Den här gången uppför, från bilvägen vid Rotälven. Min tanke är att komma fram till fallet. Men efter en kvart blir det tvärstopp vid en hög klippvägg som stupar rakt ner i vattnet. Det finns ingen stig. För att komma vidare måste jag antingen vada över bäcken till andra sidan eller gå tillbaka och gå i skogen för att komma förbi klippväggen. Jag vänder och går tillbaka ner på vägen. Vi har ett stycke urskog att gå i, inte långt från bebyggelsen. Där gäller skogens villkor, inte människans.

BARBRO GÖTESSON

Mer läsning

Annons