Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Hans skoltid har varit en mardröm"

Annons

Vi föräldrar anses allt för ofta som gnälliga, hysteriska och besvärliga från skolans håll. Det är verkligen inte det som det handlar om. Vi, om några, vet hur jobbigt det kan vara, både för barnet och vuxna i dess närhet, säger Maria Ahlnander.

Men hon önskar att fler kunde se möjligheter istället för alla problem med dessa barn.

Miljön betyder enormt mycket för ett barn med ADHD och det är viktigt att se till barnets speciella behov och utgå från dem. Enligt lag har alla barn i Sverige rätt till det stöd de behöver och de ska kunna känna sig uppskattade.

Men det är här, i förståelsen och förmågan att se hela vidden av sonens situation, som det brustit på många håll, enligt Maria Ahlnander.

Många gånger har hon hört sonen säga: "Varför tycker ingen om mig, jag vill inte vara bråkig och besvärlig. Jag vill ju försöka."

Det gick bra i skolan till och med årskurs tre, då han placerades i en liten grupp med bara tre barn och två lärare, men i fyran började det gå sämre och sämre och i femman gick han nästan inte alls i skolan på vårterminen.

Varje barn med ADHD är unikt och visar olika symptom. Marias son har förutom de mer vanliga kännetecknen både dyslexi (läs- och skrivsvårigheter) och dyskalkyli (problem med siffror och svårigheter att räkna).

Han brister i sin tidsuppfattning och kan vara påfrestande för omgivningen eftersom han ofta säger vad han tycker utan omskrivningar. Det innebär att han kan uppfattas som väldigt negativ och trotsig, i synnerhet mot vuxna som inte förstår.

Men i rätt omgivning, där han känner sig förstådd och omtyckt, märks nästan ingenting av hans funktionshinder.

- Många släktingar och andra vuxna förstår inte vad vi talar om när vi berättar om hans problem. De har inte märkt något konstigt alls, bara sett en vanlig, kanske lite busig och charmig pojke, säger Maria Ahlnander.

När den negativa utvecklingen accelererade med allt fler konflikter i skolan tog Maria och hennes man beslutet att begära en noggrann undersökning för att få en fullständig bild och större insikt om sonens handikapp. Det kan lätt leda till självklander inom familjen när man inte förstår vad som händer och sker.

Vid en specialutredning i Uppsala undersöktes pojken av neurolog, läkare, specialpedagog, psykolog, sjukgymnast och arbetsterapeut. Diagnosen ADHD var samstämmig och alla underströk betydelsen av att han fick vara i en miljö med människor omkring sig som hade kunskapen och förståelsen att bemöta honom på rätt sätt.

Utredningen visade bland annat att pojken kunde klara lektioner i skolan på max cirka15 minuter i samma ämne, men inte mer.

- Det berättade vi för lärarna, men de hade en annan uppfattning och sade att han klarar en timme åt gången. Följden blev att han samlade på sig en massa frustration som sedan måste få sitt utlopp och det skedde ofta hemma, säger Maria Ahlnander.

När sonen gick i klass 5 tyckte man på Forssaängskolan att pojken skulle sluta på grund av alla konflikter och istället börja på Resursskolan i Jakobsgårdarna.

Maria Ahlnander, som själv arbetar med rehabilitering, personlig utveckling och utbildning av gymnasister och arbetslösa, tyckte inte det var någon bra idé.

- Det ångrar jag i dag med facit i hand. Min filosofi är att man löser problem, man flyttar dem inte någon annanstans. Vad jag inte förstod förrän det var för sent var att lärarna och andra i skolledningen hade bristande kunskap och förståelse om ADHD och därför gjorde mer skada än nytta, säger hon och fortsätter:

- Alla extra resurser till vår son har vi fått slita hårt för. Men det har, hur konstigt det än kan låta, tagits emot mycket negativt på skolan. När vi fick igenom att han skulle få sitta vid en dator för att det skulle underlätta hans läs- och skrivsvårigheter, så fick vi höra att det var orättvist mot de andra barnen i gruppen, så därför var alla tvingade att använda datorn lika mycket. Innan vi hade påvisat behovet för vår son användes ingen dator alls i undervisningen, säger Maria.

Hon berättar om flera andra försök att hitta lösningar som skulle kunna accepteras av skolan och samtidigt vara en hjälp för både sonen och människorna runt omkring honom.

- Jag tog ledigt från arbetet en dag i veckan under tre månader för att min son skulle få lugn och ro att läsa ikapp i vissa ämnen. Men uppgifterna slutade att komma hem, trots att kontinuitet är viktigt.

- Vi tog lärarna med oss och åkte till Uppsala för att de skulle få träffa alla de ADHD-experter som vi haft kontakt med för att de skulle få mer kunskap om handikappet och hur de drabbade bör behandlas, säger Maria och fortsätter:

- Min pappa utbildade sig till klassmorfar för att kunna stötta och hjälpa till vid konflikter i skolan med vår son. Men också det uppfattades som orättvist, så han fick sluta. Det har också funnits andra assistenter som vi skaffat, en som aldrig fick de rätta förutsättningarna för att kunna göra ett bra jobb, och en annan som vår son älskade, men som även han nu har slutat, säger Maria.

- Han var den första vuxna utanför familjen som vår son tyckt om, accepterat och litat på.

Maria Ahlnander tycker att det är tragiskt att så mycket handlat om person, istället för sak, vid alla de otaliga möten som hållits under åren med lärare och skolledning. Hon anser att det borde vara ett krav att alla som arbetar med barn med särskilda behov först måste arbeta med sig själva.

- Det är vår son som är den stora förloraren. Han har varit avstängd tre veckor från skolan då lärarna inte hörde av sig en enda gång, bara gamla fina klasskompisar, och andra gånger har vi hotats med att han skulle få sluta helt i skolan och istället få hemundervisning, vilket rektorn dementerar i dag. Och något som gjorde honom förkrossad var när han inte fick åka med på den sista skolresan, säger Maria.

- Han hade gjort sig så fin den aktuella dagen och såg fram emot resan med alla kompisar, men eftersom min man blev sjuk vågade föräldrarna inte ha honom med, säger Maria Ahlnander.

- Om vi vuxna bara kunde förstå vad vi kan förstöra för våra barn. Jag inser att det först och främst handlar om okunskap.

Hon sörjer att hennes son fått lida så mycket under de senaste åren och hon är särskilt ledsen för att han har slutat med allt han var bra på tidigare.

- Han var till exempel extremt duktig i fotboll, en av de bästa, men nu tillåter han sig inte att vara bra på någonting, säger hon.

Men Maria Ahlnander har fortfarande ett hopp om att sonen ska få tillbaka sin självkänsla och tro på andra människor och framtiden. I höst börjar han sjunde klass i Resursskolan.

- Ja, jag tror och hoppas att det blir bra. Vi har besökt skolan och det finns struktur där, de vet exakt vad ADHD handlar om, säger Maria.

Och det är en kunskap hon önskar att alla människor hade.

- Det är egentligen ganska enkelt. Personer med ADHD behöver en vardag som är tydlig, förutsägbar och åskådlig. Därför är det viktigt att man uttrycker sig kortfattat, enkelt och konkret. Man kan behöva förklara samband och sammanhang och ta hänsyn till att uthålligheten brister ibland, säger Maria Ahlnander.

Hon känner sig både arg och frustrerad när hon tänker på alla som gjort henne besviken de senaste åren, men hon väljer att endast nämna namnen på några av dem som varit till hjälp och stöd: doktor Lars-Olof Janols på neuropsykiatriska ungdomskliniken i Uppsala, Bitte Söderlind, rektor för specialpedagogisk utveckling i Borlänge, Johan Ejelöv, hans assistent, samt mormor och morfar, bästisarna som är ett otroligt fint stöd i alla lägen.

- Och förstås alla fina kompisar som har stöttat, motiverat och tröstat när vuxna har svikit och brustit i kompetens, säger Maria Alnander.

Hon kommer att tänka på Moder Teresa och frågan hon en gång ställde för att få andra att bry sig om, engagera sig, och börja reflektera:

"Tycker du om dina medmänniskor?"

CLAES HUSAHR

Mer läsning

Annons