Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hänförande Lampenius & Moraeus

Annons

Hans fiol ger folkmusiktoner så befriande långt från kärvande knätofs att själen tar glädjeskutt. Kalle Moreaus inleder ljuvt och sprött med Vingsjöpolska av Hjort Anders Jonsson. När Hej Kalle förstärker med trummor och bas, slagverk, blås och keyboard ger den rockiga ambitionen bara ytterligare trolsk gåtfullhet åt upplevelsen. Dimridåer och rätt ljussättning får sagosjälen att tro på älvor och troll i samklang med pluggad harmoni och energiska fioltoner.

- Det är så svårt med fiollåtar, det finns inga andningshål någonstans, klagar saxofonisten Pelle Granberg skämtsamt.

Två av Moraeus egna låtar, Högfjällspolska och ett verk med den kryptiska titeln "Vad var det?" följs av änglasöta toner tillägnade dottern. Spots i rosa och ljust klarblått inramar de ljuva klangerna innan multiartisten Kalle ger sig på Evert Taube. Han har tagit hjälp av kompbandet för att hitta låt och sätta arrangemang, avslöjar han.

- Bra, tänkte jag - nu kommer de med något som passar mig, en man i medelålder av medellängd... Och så kommer de med "Pepita dansar" perfekt för en 23-årig, 2-meter lång brunett.

Linda Lampenius introduceras med en recension från tidningen Norrland.

- Jag blev rörd när de skrev "Kalle Moraeus är Sveriges svar på Linda Lampenius". Men här har vi bara originalversionen, säger han.

Hon har beskrivits som superviolinisten med playboyattraktion. När Linda Lampenius intar scenen i ljusblå sidenfodral är det helt utan divalater. Med total scennärvaro och en förtrollad fiol bedårar hon öronen redan från början och applåderna efter entréframträdandet vill inte ta slut.

Scenen är trång, med musiker som alla behärskar flera instrument får den sjunde och nyanlända kliva över sladdar.

- Hej på er, tror ni vi ryms på scenen, hälsar hon och ger sina vänner i bandet komplimanger, när hon berättar hur hon förvånats över hur ett så litet band kan låta så mycket, som nyss i "Meditation".

- De låter lika mycket som BBC:s stora orkester.

Lampenius musikalmedley får åhörarna att nostalginjuta. Det blir variationernas afton, med Kalle Moreaus imponerande konst att totalhantera fiol, gitarr-inte minst pluggad sådan, med en repertoar där allt från folkmusik och Dean Martin-örhängen till klassiska toner och rap ingår.

Italiensk opera från 1800-talet, skriven i Borlänge, når också änglarna i Cassels tak. När Linda Lampenius återvänder till scenen i blanksvarta jeans och skarprosa linne, lyfter konserten än mer, når höjder av totalnjutningar. Lampenius/Moreaus i fiolduell är berusningsframkallande, med skön självironi och busig musikstrid bjuder musikerna på sig själva och får publiken med sig in i minsta ton, ut i yttersta takt. Moreaus lilla svarta strumpa under hakan får sin förklaring i ett mellansnack.

- Ni har väl sett Lindas fiolstöd? Det förutsätter att man har en hals- jag har en intersportsocka. När jag spelade för kungen hade jag en Boss...

Avslutande låt blir Rickard Dybecks "Visa från Venjan".

- Jag hittade ett litet stycke musik där. Det är bara två rader, men vi ska spela det om och om igen, lovar Moraeus, innan sakralt vackra toner från Pelle Grebackens flöjt inleder, följda av Linda Lampenius fiol och insatser från samtliga musiker som accelererar i publikhänförelse.

Stående ovationer, visslingar och jubelrop får alla tillbaka på scen igen i en alldeles unik version av "sole mio". Men när gänget ropas in en andra gång har omedvetna konsertovana åhörare redan börjat resa sig och gå. Mot vad de hastar vet ingen och konserten får ett onödigt abrupt slut. En hänförande upplevelse så länge det varade...

LENA RELTE

Mer läsning

Annons