Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han blev stum hos juntan

Annons

Mariano var bara två år när de kom för att hämta hans mamma.

- Hon slängde ut en madrass genom fönstret och lyckades få oss tre barn att hoppa, fly till närmaste granne för att få hjälp.

Mariano Ramirez mamma Vicenta kom inte undan militären, hon försvann för alltid den där dagen för snart 26 år sedan.

- Det var den 14 mars 1977.

Då var Marianos pappa redan fängslad, anklagad för omstörtande verksamhet.

- Han hade arbetat fackligt och det var förbjudet. Min mamma jobbade för jämställdhet.

Likheten med Isabelle Allendes "Andarnas hus" är påfallande, men tillvaron har ingen censur, verkligheten sätter inga gränser för grymhet

Mariano och hans äldre bror och syster hamnade på ett barnhem styrt av militären.

- De försedde oss hela tiden med lögner, det var hjärntvätt. De smutskastade mina föräldrar, kallade min mamma för tjuv och min pappa för hora, tvingade oss att kalla dem för mamma och pappa.

Mariano kände inte igen sina syskon. En äldre flicka brukade trösta honom när han var ledsen - så småningom förstod han att det var hans syster.

Mariano förlorade talförmågan då de tog hans mamma.

- Det fanns ingen trygghet i denna världen.

Pappa Julio kom till Sverige 1980, till flyktingförläggningen i Moheda. Tre år senare kunde han med hjälp av svenska myndigheter hämta hem sina tre barn, som då varit borta i sju år.

- Vi visste inte själva att vi var försvunna.

Mariano fick hjälp att bearbeta det svåra, av sin far och av psykologen som han i dag är mycket tacksam mot. Mariano pratade inte, men han ritade - lejon, alltid lejon som fanns med honom i fantasin . Därför gav hon honom ett litet mjukislejon, för att fokusera på något positivt.

Han kramar lejonet i sin vänstra hand där han står på scenen i Högbergsskolans aula. Mariano har kommit så långt att han kan dela med sig av det som hänt - för sin egen skull och andras.

- I stället för att gömma allt inom mig och låtsas att jag inte upplevt något, jag tror jag skulle ta livet av mig om jag skulle tvingas till det, säger han allvarligt.

Eleverna i aulan sitter tysta. De har just sett Mariano som liten på filmduken, hört honom berätta om det fasansfulla från filmhögtalarna. Filmen är hans egen, ett projekt i hans utbildning - han pluggar multimedia på universitet.

- Jag vill bli regissör, något med film. Och fritidsledare.

Men filmen är mer än ett projektarbete.

Han blir själv gripen av att titta på den.

- Det känns starkt, konstaterar han och ger eleverna två minuter att fundera och prata med varandra, att samla sig.

På barnhemmet var han ett av av 30 000 gömda barn. Barn som mitt i det svåra, slagen och övergreppen, mot alla odds hittade sitt eget sätt att överleva.

- De gömda barnen gör fina saker för att gå fram i livet, för att se att det finns hopp. Det är inte lätt att leva under en diktator.

Mariano visar systerns målningar i sin film, porträtt av modern, bland annat.

- Min mamma skulle varit stolt över oss i dag.

Han saknar henne mycket.

- Det värsta är att inte veta. Om hon är död, torterad, dumpad i havet som så många Argentinare?

Under åren på barnhemmet fantiserade han om superhjältar.

- Om Zorro och Stålmannen, E.T - som skulle komma och ta oss bort från den onda världen.

I dag mår han bra.

- Tack vare en klok pappa och en bra psykolog och Amnesty, som gav stöd.

Han vill jobba för att hjälpa andra.

- Jag vill inte bara sitta och titta på tv på allt hemskt, det är bättre att göra något själv.

Från sitt hem i Växjö är han ofta på resande fot, besöker skolor och berättar. Han skapar kontakter som ofta fortsätter via e-post. Till Ludvika kom han via den lokala Amnestygruppen. Under torsdagen hann Mariano med att besöka Kyrkskolans högstadieklasser, liksom gymnasiet.

Att hjälpa andra är ett sätt att bearbeta sina egna upplevelser, säger han. För även om han mår bra nu, så kan minnen aldrig stängas av.

- Jag kan inte leva som om jag aldrig varit med om det här, utan att tänka på min bakgrund. Men jag mår jättebra, jag håller på med film och det är inte bara tunga saker, säger han.

LENA RELTE

Mer läsning

Annons