Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han är hemlös och utan framtid

/
  • Jan-Erik Persson tycker att han egentligen har sig själv att skylla för den situation han hamnat i och han vill inte ligga samhället till last.

Jan-Erik Persson, 58, hade varit lastbilschaufför i 17 år när åkeriet som han var anställd hos lades ner. Det var på hösten 2009 och sedan dess har han varit arbetslös.
Hemlös blev han 4-5 månader senare när han inte längre klarade att betala lägenheten som han hyrde av Tunabyggen.
Just nu bor han hemma hos en kvinnlig bekant, men hur länge han får stanna hos henne vet han inte.

Annons

– Allting känns väldigt osäkert. Om jag blir utsparkad vet jag inte vart jag ska ta vägen och en vinter till utomhus klarar jag inte.

I samband med att han förlorade arbetet fick han en hjärtattack och efter två kärlkransoperationer har han problem med blodcirkulationen.

– Jag tror inte att hjärtat orkar med en natt utomhus med 20 minusgrader, säger han.

Hans ena ben fungerar också dåligt och han går med kryckor efter en olycka för sex år sedan då han bröt foten. Dessutom har han åderbråck och väntar på operation.

– Åderbråcken fick jag efter alla åren i lastbilen, säger han.

Lägenheten hos Tunabyggen sade han själv upp under hot om vräkning. Han hade då inte betalat hyran på tre månader.

Periodvis har han sovit i källare, i trappuppgångar och under broar. När det varit riktigt kallt och han inte har hittat någonstans att sova har han bara gått omkring för att hålla värmen. För ett år sedan fick han bo på bostället i Borlänge, ett omvårdnadsboende för missbrukare, som drivs av socialförvaltningen.

– Där bodde jag i sex månader trots att man egentligen inte ska få bo där så länge. Jag har försökt att få komma tillbaka, men då har de sagt nej, säger Jan-Erik.

Det finns missbruksproblem i bakgrunden, men han försöker hålla sig från spriten och säger att han inte har druckit på tre veckor.

Han har gjort en del misslyckade ansatser att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden, men inte på senare tid och nu har han nästan gett upp tron på att få något mer arbete.

– Ja, det känns ganska hopplöst. Jag har haft en del AME-jobb, men de tog slut och nu har arbetsförmedlingen avskrivit mig. Och vilken arbetsgivare vill ha en 58-åring som dessutom inte är riktigt frisk? Men tillräckligt sjuk för att få sjukersättning är jag inte enligt försäkringskassans läkare, säger Jan-Erik.

Han har ingen inkomst alls i dag, ingen form av bidrag och han har besökt socialförvaltningen flera gånger för att få hjälp.

– Ja, bland annat för att få matpengar, men jag fick inga, säger han.

Att försöka få hjälp med en bostad genom kommunen anser han meningslöst.

– Ja, får man inga pengar till mat så lär man ju inte få någon bostad heller.

Han tycker att han egentligen har sig själv att skylla för den situation han hamnat i och han vill inte ligga samhället till last.

– Jag är inte typen som bråkar med myndigheterna. Jag fick lite hjälp i början när jag blev arbetslös, men sedan har jag fått klara mig själv, säger han.

Det gör han bland annat tack vare att hans 91-årige pappa i Hälsingland skickar lite pengar ibland – och genom att samla burkar.

– Men konkurrensen om burkarna är hård så det blir inte många kronor.

Tack vare att han får bo hos en vän tycker han trots allt att han är lyckligt lottad, i alla fall för tillfället. Men oron finns där hela tiden hur det ska bli med allting.

– Jag har varit på väg att ge upp flera gånger, jag vet ju inte från den ena dagen till den andra om jag kan bo kvar där jag bor i dag, säger han.

När det har varit som värst har Ria i Borlänge varit räddningen. Ria är den trygga punkt dit han går så ofta han kan.

– Det finns inget bättre, säger han.

Mer läsning

Annons