Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hago Brittas skatt

Annons

Flottningen | Del sex

Just nu kämpar tidningens kluriga läsare med kryptot som ska leda vägen till ett nytt skattfynd, någonstans i Dalarna.

Överskattmästaren Örjan Hamrin på Dalarnas museum berättar historien om skatten som hittades 1974 i Malung. Även den har klara kopplingar till Falu gruva.

Skattfyndet gjordes när kommunens folk grävde för vatten och avlopp till en gård i Bjuråker. Några fyrkantiga plattor följde med skopan upp, vid första anblicken trodde man att det var skifferplattor, men de var gröna av ärg.

När jordmassorna var genomletade kunde arkeologerna räkna in 240 kopparmynt, av den stora fyrkantiga sorten som kallas plåtmynt.

Att de gjordes så stora berodde på att de skulle motsvara samma värde som silvermynt. Mynten som man grävde upp i Malung var tillverkade i Avesta myntverk, mellan 1715 och 1748.

Mynten kopplades tidigt till Hago Britta som bott på gården vid denna tid. Hon var en kraftfull kvinna, omskriven i gamla berättelser som elak och snål.

- Tidigt uppstod teorier om att hon låtit mörda en rik resande, det lustiga är att det är den berättelsen som folk minns än i dag. Men den stämmer inte, det låg inte mord utan en arvstvist och skattebrott bakom, berättar Örjan Hamrin.

Rune Hermansson som hade lett de arkeologiska undersökningarna hittade gåtans lösning genom gediget detektivarbete, när han gick igenom Vedkompaniets räkenskaper.

Många dalasocknar betalade sin statsskatt genom att leverera ved och kol till Falun, gruvan slukade enorma mängder. Plikten att hugga ved blev ett gissel, men de som ägde skog kunde slippa och fick till och med betalt.

1648 bildades Vedkompaniet, ett kontrakt med alla socknarna i Västerdalarna om leveranser av timmer, sågstockar och gruvved av bestämda mått och till visst pris. Om detta berättar Sture Kristiansson i Glimtar ur Stora Kopparbergets historia.

Västerdalälven var ganska lättflottad.

Rent praktiskt gick verksamheten till så att dalkarlarna samlade sitt virke längs Dalälvens stränder. På våren räknades det in och märktes. Sedan var det deras skyldighet att flotta ner timret till Forshuvudforsen i Tuna, det kunde ta två månader. Där tog kompaniets folk över och flottade vidare till bommen i Torsång och in i Runn.

Efter tio år var det uthugget i Västerdalarna, och man vände blicken mot Österdalarna. Älven där var inte lika lättflottad, med många forsar, men framför allt var det besvärligt att transportera timret över Siljan. Men nöden hade ingen lag och även Österdalarna fick ett Vedkompani.

Nå, åter till Hago Britta. Hon var en av dem som levt gott på förbindelser med Falu gruva.

Räkenskaperna visade att hon gjort stora timmeraffärer med Vedkompaniet under 1740-talet då Hago-gården blev en av de rikaste i trakten.

När Brittas make dog fördelades arvet orättvist mellan de fem barnen. Sonen Lars som bodde kvar på gården fick för stor andel och de andra barnen gick till tings.

Det var förmodligen då som Hago Britta och sonen grävde ner mynten i en låda under golvet. Och där blev de kvar, till sist bortglömda. Gården var rik och reservkassan behövde aldrig utnyttjas.

Läs mer: Om Hago Brittas skatt i Skattfynd i Dalarna, DFHF:s årsbok 1985.

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons