Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gunnar reder sig själv...

Annons

Kroppsspråket på Gunnar säger 40 år. Han går ledigt och lätt. Så spänstigt att man blir riktigt avundsjuk. Men åldern är 85.

- Men det är klart att jag gärna skulle velat vara 20 år yngre, säger Gunnar och ler igen.

- Men får man bara vara frisk så är det väl ingen fara.

Hörseln har han lite svårt med. Men hörapparat vill han inte gärna använda.

- Har den bara insatt när jag går i kyrkan, säger han. Jag brukar sitta rätt så långt bak, så jag hör inte prästen annars.

Gunnar bor i två uppvärmda rum i stugan. Mysigt och varmt fast det är kallt ute.

- Det är annat än gammelstugan, där jag och mina fem syskon föddes, säger Gunnar. Där var det bara ett enkelt trägolv och svinkallt om man inte eldade. Jag minns från det jag var liten att det kunde vara åtskilliga minusgrader inne när vi slarvat med eldningen.

Gunnar gick i skola i Gopa. Tre kilometer att gå, handlade det om.

- Och det var dåligt med snöplogningen då, säger han. Det kunde vara över metern djup snö att ta sig fram i på den tiden.

När Gunnar var 16 år började han jobba i skogen.

- Jag fick lära mig hugga och såga från grunden, berättar Gunnar. Då fanns inga motorsågar, utan vi sågade med "svans". Man var tvungen att gräva bort snön i en stor grop vid trädet, för att kunna såga ordentligt.

En gång höll det på att gå åt "skogen" för Gunnar. Han hade grävt en 80 centimeter djup grop, och där sågade han av en tall. Men tallen knäckte en gran, fastnade och började vrida sig.

- Jag förstod vad som skulle hända, säger Gunnar. Jag kastade mig ur gropen sekunden innan rotändan kom neddansande. Hade jag varit kvar i gropen hade jag varit ihjälslagen som en fluga.

Gunnar berättar engagerat och medryckande. Han berättar från jobben på Wahlströms, Hagströms och Dalarnas ledstångsfabrik. Han berättar om hur han sålt dragspel han köpt in. Han berättar om det halvdussin motorsågar han slitit ut, om miniatyrkyrkan av Bjursås kyrka han byggt, om motorcykeln han körde som yngre.

Och han visar prydliga fotoalbum, där det mesta finns noggrant dokumenterat.

Han håller också på att skriva en kombination av memoarer och bygdebok för Limbo.

- Det är många som tingat på ett exemplar när den är färdig, säger han. Men jag vet inte när det blir. Hinner inte skriva så mycket sommartid. Det blir mest på vintrarna. Jag har hunnit fram till 1984 nu, men tänker försöka att dokumentera fram till 1990, innan jag ger ut den.

I en bokhylla står ett annat projekt han sysslar med. 18 välfyllda pärmar med tidningsklipp, skickligt och prydligt monterade med mycket bilder.

- En historiskt sammanställning om vad som händer och sker, säger Gunnar. Det finns ju böcker dom säljer med sån´t. Men den jag gör innehåller mycket mera lokalt material.

Gunnar ser obändig ut, där han kvickt trippar fram på golvet för att hämta pärmar och andra förevisningsobjekt. Men helt oskadd har han inte klarat åren.

- Jag ramlade när jag skulle fixa med skopan på traktorn, berättar han. Då bröt jag två revben. Och vid ett annat tillfälle var jag ute i skogen och avverkade. Då fällde jag fast en gammal gran, och försökte vrida loss den. Men det skulle jag inte ha gjort.

Gunnar fick kramp i bröstet, och allt började snurra. Han satte sig ner på marken, men höll inte på att komma upp igen.

- Benen kändes nästan förlamade, så jag åkte till lasarettet, berättar Gunnar. Där undersökte de mig och tog EKG. Det var visst början till en hjärtinfarkt, så nu får jag ta det lite lugnare och får medicin.

En sak är dock säker. Än så länge behöver hemtjänsten inte bekymra sig för Gunnar Jones.

En bra karl som reder sig själv!

Må hälsan stå honom bi.

LARS-ERIK MÅG

Mer läsning

Annons