Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gökungen i det akademiska boet

Annons

Folkpartiet genom Lars Leijonborg, Jan Björklund och Ulf Nilsson kräver en total reformering av lärarutbildningen i Sverige. Det kan alltså sägas att den svenska lärarutbildningen har hamnat högt på den politiska agendan.

Folkpartiets inlägg uppvisar en häpnadsväckande okunskap om den svenska och internationella lärarutbildningen. Att överlåta lärarutbildning helt och hållet till ämnesinstitutioner inom universiteten går emot all internationell utveckling och forskning. Den står också i direkt motsats till den finska strukturen för lärarutbildning som framhålls av herrarna från folkpartiet.

Den högre utbildningen i Europa står inför en omfattande reformering genom den så kallade Bolognaprocessen. Processen syftar till att skapa en samordning av de europeiska utbildningarna. Utökade möjligheter till rörlighet mellan de europeiska länderna under och efter studietiden är ett av de centrala målen. Ett annat är att säkra kvalitet, jämförbarhet och tydlighet i såväl utbildningar som examina ur både europeiskt och internationellt perspektiv. Genom Bolognaprocessen kommer de svenska utbildningarna sannolikt, i likhet med flertalet övriga europeiska, att indelas i tre från varandra skilda nivåer enligt ett 3 2 3-system (siffrorna står för år). Benämnt grundläggande grundutbildning, avancerad grundutbildning och doktorsutbildning.

Detta kommer givetvis att få konsekvenser för den svenska lärarutbildningen.

Enligt min syn är det stora problemet med lärarutbildningen, som är den enskilt största utbildningen i högskolesystemet, att den aldrig fått ett eget akademiskt rum. Den har behandlats styvmoderligt från alla fakulteter vid universiteten och de pedagogiska institutionerna har i stort sett ignorerat behoven av kunskapsutveckling inom lärarutbildningen. Jag brukar uttrycka det att lärarutbildningen är en gökunge i det akademiska boet.

Vad har hänt inom den svenska och europeiska lärarutbildningen under de senaste 25 åren. Den viktigaste förändring de senaste decennierna skulle jag benämna "universitification". Ett begrepp som myntades vid en europeisk forskningskonferens 1995 av dåvarande professorn i pedagogik vid Uppsala universitet, Karl-Georg Ahlström. Från att lärarutbildningen i huvudsak bedrevs på särskilda seminarier har de nu inkorporerats i högskolesystemen. Detta är en utveckling som skett i stort sett i alla länder i Europa utom Italien som fortfarande saknar vad vi menar med lärarutbildning i universitetssystemet.

I Sverige har utbildningsreformerna för lärarutbildning med jämna mellanrum avlöst varandra sedan den infördes i det svenska högskolesystemet 1977/78. Liksom kejsaren i HC Andersens saga har dock den utlovade nya utstyrseln aldrig motsvarat behoven. Lärarutbildning står naken i jämförelse med de flesta andra stora utbildningar i den svenska högskolan.

Lärarutbildningen i Sverige saknar ett eget akademiskt rum. Det är dags att i Sverige införa särskilda fakulteter för lärarutbildning med egna basanslag och ansvar för grundutbildning, forskarutbildning och forskning.

PEJE MICHAELSSON

Peje Michaelsson har arbetat som lärare sedan som prefekt,

utbildningsledare och rektor

vid Högskolan Dalarna.

På det nationella planet var han ordförande för NGO:n Pedagogkonventet 1995 - 2000 och internationellt har Michaelsson arbetat i styrelsen för den Europeiska organisationen ATEE (Association for Teacher Education in

Europe) mellan 1985 - 1998.

ESBJÖRN JOHANSSON/ARKIV

Mer läsning

Annons