Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Goda reseskildringar finns inte längre

Annons

Förr stack man till sjöss när frihetslängtan blev för stor, när man ville ut i världen. I dag tar man ryggsäcken och flyger. Jorden runt på två dagar. Förr tog det ett halvår.

Harry Martinson var en orolig själ i ungdomsåren där nere i Blekinge. Han kastades mellan olika fosterhem och livet var inte alldeles lätt för lille Harry. Men hela tiden längtade han ut; ut på haven, ut i världen. Tids nog stack han också och under några år reste han runt klotet och samlade intryck.

Av alla reseberättelser som skrivits tillhör Martinsons de absolut bästa. Nomad kom tidigt. Vägen ut kom sen. Här skildrar den svenske Nobelpristagaren på sitt eget sätt den stundtals hårda verklighet som finns där ute.

Förr räknades en resenär för förnäm. Det var inte rumsrent att resa ut och se nya miljöer och träffa nya människor - och berätta om det ansågs heller inte bra.

Det upptäckte Martinson. I dikten Resans slut skriver han:

Många som varit på bio tala

som om de varit i Guatemala.

Pojken som verkligen varit därborta

kommer bland alla därhemma till korta.

När han berättar om livet därute

sucka de: "Ack om på bio vi sute".

De goda reseskildringarna finns inte längre, vare sig tryckta i bokform eller i tidningsspalterna.

Torsten Ehrenmark och "Jolo" (Jan-Olof Olsson) - Dagens Nyheters två tunga namn på 1960- och 1970-talen - skrev om hur husen i kvarteren i en by i Flandern såg ut, om de brokiga människorna i Islington i London, om Berlin och Baltikum och Frankrike. Träffsäkert oftast. Det doftade om reportagen. Du kände lukten från baren i Normandie och kloakerna i Amsterdam.

De fina berättelserna är borta.

Vill man läsa om andra miljöer har jag två ytterligare tips förutom Harry Martinsson:

Stig Dagerman skrev om efterkrigstidens Tyskland och Tysk höst är en milstolpe i genren.

Ivar Lo Johansson åkte ut tidigt, precis som Martinsson. Johansson valde Frankrike, där han levde under några år. Vagabondliv handlar om hans luffarfärder i landet och det var hans debut som författare; mycket, mycket mer skulle komma innan han la ner pennan för gott som nära 90-årig.

Ivar Lo Johansson tillhör de författare som tillbringade många dagar i Dalarna. Det känner inte så många till.

Men sörmlänningen och stockholmaren Johansson tog in på hotell och bodde även privat i Tällberg flera gånger. Om han där skrev på någon bok, eller fick idéer till någon, förtäljer inte historien, men det skulle förvåna om miljön där inte inspirerade honom. Vilhelm Moberg vistades också ofta i Tällberg.

En som sällan var i Dalarna var Nils Ferlin, trots att han kom från Filipstad, inte långt från vårt län. Han blev stockholmare i stället och höll sig där. På ålderns höst flyttade han ut till lugnet i Roslagen, märkt av sin reumatism. Men en gång satt Ferlin på en bänk på Leksands kyrkogård. Han skrev med blyerts på en papperslapp:

Inte ens en grå liten fågel,

och aldrig en björk som står vit,

men den vackraste dagen som sommaren ger

har det hänt att jag längtat dit.

Ferlin såg kyrkan och gravarna och hans poem handlade om döden. Och på denna kyrkogård, med vatten och hockeyhall runt om, står ovanligt vita björkar och ger sommaren både lyster och frid.

Mer läsning

Annons