Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glöm inte Tage

Annons

Tage Danielsson. Borde vi inte minnas honom bättre? Det är nu 20 år sen han dog. Och sakta börjar hans namn flyta ut i tomrummens vakum.

Så får det förstås inte vara.

Tage Danielsson pratade östgötska. Det gick inte att ta fel på hans uppväxt: Linköping. Det hördes. Han står staty där nu, i en stad som expanderar kraftigt, både tekniskt och humanistiskt, och östgötarna sluter förstås Tage till sina hjärtan och minns honom väl, men hur är det med oss andra?

Jag träffade honom en gång i början av 70-talet. Det var en lång och reslig karl. Han hade rejäla händer.

Han förberedde då revyn Glaset i örat - tillsammans med sin trogne följeslagare Hasse Alfredson - och var rätt stingslig och nervig, fast på ett stillsamt sätt.

Han skämtade med pressuppbådet. Hans ironi var stor; han kunde den konsten i ett samtal med journalister, likaväl som när han skrev böcker eller stod på en revyscen.

Glaset i örat blev en succe, precis som de andra, Gröna och Gula hund och Lådan.

Tage var ett geni. Parhästen Hasse Alfredson också. När dessa två herrar möttes uppstod ett stycke svensk nöjeshistoria, som ingen som kommit efter ens varit i närheten av.

Jag anser att Hasse och Tage platsar på min tio-bästa-lista över landets mest inflytelserika personer genom tiderna. På den listan finns annars ett par med stark Dalaanknytning: jag syftar på Gustaf Vasa, 1500-talskungen, och författarinnan Selma Lagerlöf.

Selmas böcker - de mest tongivande skrev hon i Falun - lever kvar. Och Gustaf Vasa är för alltid inskriven i historieböckerna, inte minst för sitt engagemang i Dalarna.

Hasse och Tage borde dock uppmärksammas mera. Hasse är fortfarande aktiv, nu senast hör vi honom i TV-reklamen.

Tage är död, men jag har en känsla av att hans namn klingar av sakta men säkert. Illa det!

I dag finns dock en möjlighet att putsa upp minnet. Titta på Karl-Bertil Jonssons jul i TV.

Den julsagan skapade Tage Danielsson i början av 70-talet. Egentligen som en julhälsning från hans förlag till olika kunder.

Men med hjälp av Per Åhlin gjordes en tecknad film av sagan för TV - och sedan 1975 har den sänts varje julafton. Karl-Bertil är i dag nästan lika känd som Kalle Anka och hans vänner.

Karl-Bertil Jonssons jul är en genialisk saga med en allvarlig underton. Den sammanfattar egentligen människan Tage Danielsson - samtidigt mild och hård, samtidigt ironisk och realistisk.

Karl-Bertil är den snälle unge killen som "stjäl" från de rika och ger till de fattiga. Att ta och ge. Att glädja.

För mig är Karl-Bertils julbudskap något som alla borde ta fasta på. Ge lite mer nästa år till de som av olika anledningar inte har det så fett. Tänk på Frälsningsarmens hjälpverksamhet, Ria, Plan, Läkare utan gränser och de lokala änglar som åker till Lettland och Rumänien för att där på plats göra tillvaron lite drägligare för folk som lever på en nivå som vi knappast kan föreställa oss.

Ärligt: har ni lagt någon tjuga i Frälsis grytor under julruschen?

Jag har gjort det.

Inte för att döva mitt samvete, utan för att jag vet att Frälsningsarmens sociala arbete måste kunna fortsätta.

Någonstans där borta måste vi tro på hoppets strimma.

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons