Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glöm inte att dansa

Annons

Jag hade tagit mig upp ur det svarta, det handlade om en viss dam, och trampat mig ur "Powerballads"-träsket.

Men så kom BoJ ridande på sin vita springare över redaktionsgolvet. Han hade en dubbel-cd, "To the bone", i högerhanden.

- Ge den några timmar, sa redaktören, och som han är en man jag lyssnar på, drog jag i väg hem till Örnnästet med "To the bone" i axelremsväskan.

Det är därför jag nattsuddar och låter dubbeln snurr-snurr-snurra vidare i cd-växlaren.

Först "Powerballads" och sen "To the bone". Det är som... ja... hell, vi hade en fajt mot Irak, men let's have another one.

"All day and all of the night", "Tired of waiting", "Don't forget to dance", "Apeman", "See my friends", "Death of a clown", "Sunny afternoon", Celluloid heroes", "Set me free", "Lola", "Give the people what they want", "State of confusion", "Dead end street", "You really got me"...

Kinks-låtar.

Ni förstår själva. Respect, som Aretha Franklin skulle ha uttryckt det.

"To the bone" tar - med både sin akustiska och elektriska nakenhet - tag i allt det som man vill få behålla orört en stund till. Jag vet inte om Ray Davies, låtskrivaren, och hans brorsa Dave, som var värsta Don Juan-snubben på sextiotalet, tänkte på det i Konk Studios i London 1994.

För dem har musiken alltid varit en väg ut från ett liv som redan från början var utstakat, en räddning. För mig, när jag hör ackorden och sångerna, blir allt till pölsa igen, och jag är tillbaka i en sommar med en sugar pie honey bunch vid min sida.

Jag hålls alltså med den ädla konsten självömkan. Jag är dock inte så dum att jag går ut med detaljerna så här i spalten, men så mycket kan jag säga att dagar och nätter går åt till att älta det som en gång varit, men som aldrig, aldrig never, kommer tillbaka.

Bröderna Davies tecknar sitt liv, men också mitt. Visst, det kommer soliga eftermiddagar. Frågan är när?

Det är vad som mal och mal, jävlas och jävlas, slår och slår.

Och allt de ville var att få mig att le. Med råd som "don't forget to dance".

Det är vad livet går ut på.

Glöm aldrig det.

Och för övrigt...

...är jag fortfarande kvar på samma nivå, det vill säga fem cigg om dagen. Att fimpa går ytterst trögt.

...skriver en trogen spaltläsare att det vilar något eftertänksamt över oss rökare. Han skriver: "Ni kan ju, utan att få skäll för det, stanna upp mitt i en het diskussion för att tända en cigg. Den pausen kan vara skillnaden mellan att förbli vänner eller bli ovänner. Det är det jag alltid har sagt, det är klokt att röka".

...är det ganska självklart att Bolagets urval av tjeckiska pilsnersorter är tämligen smalt. Högsta chefen, Anitra Steen, visade ju i veckan att hon saknar smak. Jag menar, såg ni hennes färgbomb till halsduk i tisdagens Aftonbladet?

Energi:

"Waterloo sunset" (låt, Kinks).

Oenergi:

"Kvinnofängelset" (långkörare i TV4).

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons