Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glen Åkerlund död

Annons

Glen Åkerlund hade som ledning över hela sin gärning några ord efter sin prästvigningsbiskop Einar Billing: man skall vara så mycket människa att man glömmer att man är präst, samtidigt skall arbetet i bygden, i församlingen, tydliggöra det prästerliga uppdraget.

Det var så han levde Glen Åkerlund.

Glen Åkerlund var född i USA, i Seattle, där fadern var byggnadsarbetare. Det har berättats att den unge Glen suttit i knä på den flitiga, berömda och blinda psalmförfattarinnan Fanny Crosby, bara detta är historia.

För hemresan till Sverige finns också en notering. Familjen hade köpt biljetter till Titanic, men båten kom, som alla vet, aldrig fram för någon återresa.

Hemma i Sverige köpte fadern ett torp i Ramnäs, inte långt från Västerås. Skolfröken på landet upptäckte att hon hade ett par ovanligt begåvade bröder i klassen, det var Glen och yngre brodern Lennart, och hon ville att de båda skulle läsa vidare. Glen har själv berättat hur han gick barfota till skolan till sent om hösten, mor ansåg att skorna inte skulle slitas i onödan.

För att vara nära sönerna och för att studierna skulle finansieras flyttade familjen först till Västerås och senare till Uppsala.

1936 prästvigdes Glen Åkerlund i Västerås och kom först i tjänst till det växande industrisamhället Sågmyra, som ingår i Bjursås församling.

Han blev komminister i Leksand 1941 och 1946 flyttade familjen till Rättvik. Därvid har det blivit: han var komminister, vice pastor, kyrkoherde och kontraktsprost.

Glen Åkerlund var präst hela livet, hade ständigt intresse för människan. Långt in i sen tid, långt in i pensionsåldern, har han också ställt upp när människor kallat på hans hjälp vid dop, vigsel och begravning. Hans arbete har sträckt sig över generationsgränserna.

Han har arbetat mycket för Lutherhjälpen, tjänstgjorde några säsonger på Teneriffa som "församlingspräst" och tågluffat med sin Ingrid i Grekland. Hans aktivitet var allomfattande.

Hemmet i Gärdebyn (gamla handelsboden) stod ständigt öppet för de många, nästan oräkneliga, vännerna. Hans korrespondens var stor och ovanlig i nutid, han var ständigt engagerad.

Många var också de konfirmandjubileer Glen Åkerlund fått vara med om (senast i maj i fjol) och han var trogen gäst genom alla år, när Himlaspelet hade premiär.

För honom hängde kyrkans och bygdens liv nära samman.

Det har berättats att när en ny och ung adjunkt kom till Rättvik, satte Glen Åkerlund alltid en karta i handen på honom och uppmanade att cykla runt i byarna för att lära känna församlingen på gräsrotsnivå.

Byhistoria och bygemenskap var intensiva begrepp för honom. När det delikata ärendet, som handlade om att kyrkböckerna skulle tas om hand centralt i landet, tog Glen strid ända upp på ministernivå. Vägverket kom också i onåd för att man skyltade "Kyrkudden" i stället för Rättviks kyrka. Här avgick brev i ärendet.

Främst stod Glen Åkerlunds prästerliga gärning för att inte säga uppdrag. Han var en benådad predikant man gärna lyssnade till. Han var själv engagerad intill minsta bokstav. Han följde "de sina", han kunde nästan förklarat, tala om sockenbuden, när prästen kommer hem till sjuka med nattvardskalken. Han såg det stora i kontakten med människor.

Glen Åkerlunds vänskap var trofast och han var ständigt nöjd med sin tillvaro. När sjukdom och kraftlöshet de senaste månaderna på allvar trängde på, såg han ändå något gott i tillvaron. I ett brev jag fick för ett par veckor sedan, rosade han sina dagar på Rättviks sjukhem, där han trivdes utmärkt: "Så här i livets slutskede är det gott att få hjälp och råd".

Många minns Glen Åkerlund med tacksamhet och glädje, och med stor respekt vad han stod för. Han var en rese, bildlikt och bokstavligt, som på många sätt skrivit historia, alltid med sin Herres ärenden som mål.

INGRID THOR

Mer läsning

Annons