Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glädjebesked var miss

Annons

- När brevet med arbetstillståndet kom blev jag så lycklig. Äntligen hände något bra. I fem år har vi kämpat för att få stanna, berättar Fikret Brulic som tillsammans med hustrun Suada och två barn kom till Sverige från Serbien 1998.

- Jag är utbildad kock, men förklarade på arbetsförmedlingen att jag tar vilket jobb som helst, bara det är heltid.

Två dagar efter "lyckobrevet" hade han fast anställning på en städfirma och fick åka länet runt och putsa fönster.

- Äntligen kände jag mig som en hel människa! Jag fick tillbaka självkänslan och jag hade hur mycket energi som helst. Jag vaknade pigg klockan sex på morgonen, berättar Fikret och hans ansikte lyser upp vid minnet.

Tyvärr varade lyckan över ett arbete inte länge. När Migrationsverkets personal kom tillbaka från semestern den 4 augusti drogs arbetstillståndet tillbaka.

- Det var en handläggare som hade gjort fel. "Jag ber om ursäkt, men så är det" sa vår ordinarie handläggare.

Fikret och resten av familjen fick en chock som fortfarande sitter i.

- Vi försöker hålla skenet uppe inför våra barn som är tolv och sju år, men visst förstår de, säger mamma Sauda.

- Största oron är vad som ska hända med barnen om vi måste återvända till Serbien. De har bara svenska kompisar och kan inte längre prata serbo-kroatiska, den minsta var bara två år när vi flydde.

Det ringer på dörren. En arbetskamrat från städfirman vill höra hur det går med uppehållstillståndet. De saknar Fikret på jobbet och vill att han snart kommer tillbaka.

Den nionde uppehållstillståndsansökan skickades iväg till Migrationsverket härom dagen.

Nu fortsätter den näst intill olidliga väntan på ett svar.

- Man blir nästan fixerad av posten och brevbäraren. Man väntar och väntar varje dag. Så kommer posten och då är det lika hemskt att inte få brev som att få ett kuvert som det står Migrationsverket på, berättar Fikret.

Sauda fyller i:

- Det är en otrolig stress, kroppen bara skakar och man kan nästan inte öppna kuvertet.

- Jag vet inte vad jag ska säga till dig så du förstår hur hemsk den här väntan är.

Hon stryker bort en tår och fortsätter:

- Det är mycket svårt att leva. Efter allt vi upplevt i vårt land. Men det enda vi vill är att få stanna så barnen ska få det bra i framtiden.

Familjens advokat Tryggve Emstedt vädjar nu till kommunpolitikerna i Leksand att protestera hos riksdagen och regeringen.

ANNKI HÄLLBERG

Mer läsning

Annons