Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Girigheten firar triumfer! Vi ska använda lönekonstruktioner som inte behöver hemlighållas

Annons

Pensionen följdes av ett avtal har vi nu fått veta. Naturligtvis, fattas bara annat!

Man kan fråga sig om de som skrev avtalet för många år sedan förstod att pensionen skulle bli så stor som den nu blev. Man kan också fråga sig om parterna tycker att pensionen är rimlig. Den medför ett högt pris. Bland annat för dem som skrev avtalet och det var som framgått i pressen Peter Wallenberg och Percy Barnevik. Percy Barnevik har under hela sitt yrkesverksamma liv byggt upp ett mycket gott anseende inte bara bland företagsledare utan hos hela svenska folket. Även internationellt.

Men girigheten förblindade honom så till den grad att han inte såg orimligheten. Det alla andra såg så tydligt, det såg inte han överhuvud taget!

Våra företagsledare i de stora börsnoterade bolagen har höga löner. Väldigt många av dessa företagsledare har löner i storleksordningen fyra till tolv miljoner kronor per år. En sådan lön kunde räcka till både livets nödtorft och lite guldkant kan man tycka och det skulle likafullt kunna bli en slant över att sörja för sin pension med en extra pensionsförsäkring som så många vanliga löntagare sparar till i dag. Om de slutar sitt arbete så borde de ju klara sig en stund på de besparingar som de säkert satt undan av sina väl tilltagna löner. Med det behöver man inte tänka på i näringslivstoppen. När någon av topparna slutar får han med sig ett hyggligt antal miljoner.

Numera har man också infört bonusar i näringslivet. Det finns bonusar för alla upptänkliga situationer. Cheferna hos Ericsson kunde ju inte få bonus för god lönsamhet 2001. Att ge bonus för att de lyckats åstadkomma den hittills största förlusten i svenskt näringsliv - över 20 miljarder kronor - var alltför magstarkt. Därför fick de 2001 bonus för att de åstadkom ett positivt kassaflöde vilket de lyckades med genom att man sålde av tillgångar såsom fastigheter, forskningsutrustning, och annat som man verkligen behöver i verksamheten. Ska en välbetald chef behöva få bonus för att han säljer av bolagets tillgångar?

För någon vecka sedan offentliggjorde Telia ett mediokert bokslut för 2001. Kursen dalade ytterligare någon krona. Sommaren 2000 köpte en stor del av svenska folket aktier i Telia till kursen 85 kronor. I dag kan de glädjas åt att den står i 34 kronor. Ja, det är nu inte så mycket att glädja sig åt för aktieägarna men väl för Telias vd och dess toppchefer. Telia har nämligen belönat sina toppchefer med 20 procent av deras grundlön för att aktien inte sjunkit ändå mera. För vd Marianne Nivert klirrade 880 000 kronor ner i fickan i bonus. Men det behövde hon säkert. Hon hade ju bara en årslön på 4,4 miljoner eller 337 000 kronor per månad före bonus. Ska en välbetald chef behöva få bonus för att den egna aktien inte sjunker i värde lika mycket som konkurrenternas? Dessa bonusavtal är utomordentliga exempel på girighet, anser jag.

Även kommunala tjänstem är giriga. Vi har exempel i Falu kommun där en chef slutat strax efter 50 år och därefter börjat arbeta inom näringslivet i stället. Vi kan ta en före detta personalchef som exempel. Hans lön på nya arbetet är säkert inte lägre än avtalspensionen från kommunen. Alltså skulle kommunen som det var tänkt slippa betala ut avtalspensionen på grund av en samordningsklausul i avtalet. Men icke. I de girigas värld finns det ofta en uppfinningsrikedom som gagnar girigheten. Man tar inte en anställning i näringslivet. Man "sätter sig på bolag" och låter den nya arbetsgivaren köpa tjänster från detta bolag.

Vi får aldrig frånse rimligheten i avtal och vardagliga förhållanden. Vi ska använda lönekonstruktioner som inte behöver hemlighållas eller är svåröverskådliga. Kanske finns det en gräns i löneskillnad som inte bör överskridas. Varje betalning görs med en ändlig resurs.

BERTIL FAGERBERG

Mer läsning

Annons