Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gigantiska granar ska skyddas

Annons

I vattnen runt Grankalven och de två Granöarna som ingår i reservatet sticker stenar upp, men landar man båten vid den informationstavla som rests så slipper man grundkänning, här möts vi av fiskmåsar och gråtrutar som inte verkar särskilt vana av att störas.

Att det finns stora stenar under vattenytan vid stranden är uppenbart, hela ön är också full av sten.

Nästa år då Granön har blivit reservat så kommer kommunen att dra en stig runt ön.

Egentligen behövs det inte. Det är en charm att ta sig fram på den 11 hektar stora ön, man måste kryssa mellan stenar och döda nedfallna träd som ligger lite som plocke-pinn på sina håll. Skogen på Gran-ön är inte brukad, bävrar har fällt några av träden, men höststormarna som pinat ön från alla håll och kanter gör vandringen till en syn för ögat.

Träden, mest gran, tall, asp, björk och rönn växer ända ned till strandkanten.

NLT:s reportageteam vandrar från informationstavlan efter den södra stranden, trutbon, en eldstad med förkolnad ved. Tur att det blir eldningsförbud när reservatet bildats, men tar sig elden ändå så ska ingen ingripa. I förslaget till reservatsregler så ska bara brandkåren få släcka elden om den riskerar att sprida sig till fastlandet.

- I vattnet en storskrake med tolv, nej tretton pigga ungar. De leker.

Några meter in från stranden växer träden så tätt att solen inte tränger ned till marken.

Där ligger en enorm gran. Jag stegar. 24 meter. Vänder mig om, en till som ligger åt ett annat håll, enormare, stegar 27 meter. All den döda veden ger riklig förekomst av olika trädtickor. När vi ett par timmar senare kommer tillbaka på andra sidan ön, blir vi stumma inför en gran som växer ganska nära de fallna bjässarna. Jag och fotograf Ohlsson beslutar oss för att vara trädkramare. Granarna är så gamla och grova att man inte når om dem.

Att de är rejält gamla syns på dem som växer mellan gigantiska björkar och aspar. Granens stam ser lika tjock ut ända upp mot toppen. Det är annat än de granar som skogsbolagen odlar runt om Väsman. Gammelträden är också bebodda, av olika typer av lavarter. Undrar hur höga träd kan bli, 30 meter?

Aspar brukar locka till sig hackspett men vi ser inga hål. Men vi ser spår i grankottar.

Spåren av människa är få. En rostig tomtunna mitt inne på ön, en sågad stubbe, ett hugget träd mot Sunnan-sjöfjärden, ett försök att bygga ett vindskydd på norrsidan. Störst åverkan på naturen har kommunen själv gjort genom att resa en informationstavla i grönimpregnerat virke vid stranden fastbultad med galvaniserat järn i strandstenen.

Fotograf Ohlsson som har pippi på fåglar lyssnar oavbrutet. Vinden som viner och får asparna att rassla blandas ut av naturens skönsångare. Ljud från gråtrutar blandas med skogsfågeldrill och dova klonk när stora stammar ibland möts i kraft av vinden.

- Hör du, grönsångare, det är den som låter som ett mynt som trillar på ett marmorbord.

Vi hör rödhake, rödvingetrast, hittar tjäderspillning men ingen spillning efter fyrfota djur.

Naturen på ön skiftar karaktär. När vi närmar oss den västra udden kommer vi upp på en vindpinad liten höjd med tallskog med vitmossa. Här blåser det så mycket att de gamla träden inte når lika imponerade mått, vindpinad ö är rätta namnet. I strandkanten lyser vattnet gult av tjock pollensörja.

Vi vänder åter efter norrsidan och kommer tillbaka in i nästan trollsk skog där solen silas i lövverket, och mossan på stenen är grön. Blåbärsriset bär inga bär i år, det finns lite lingonris också. Men annars är det inte så mycket sevärt på florafronten på ön. Kommunens naturvårdare, Jan Olof Hermansson, har dock funnit att Granön har kommunens enda kända förekomst av hönsbär, men den växten hittade vi inte.

Missne (Calla palustris) hittar vi i en igenvuxen vik.

Kommunens naturvårdare Jan Olof Hermansson har sagt att han gissar att Granön är en god svampö fram på höstkanten. Vi hör på tillbakavägen ringduva och ett par stjärtmesar hoppar i björkarna...

- Stjärtmes hade jag inte räknat med, det var en överraskning, säger Ohlsson.

På norrsidan kommer vi åter till gammal grov blandskog, undervegetationen är död. Så ska gammal obrukad skog se ut. Vi vandrar på en matta av torra asplöv från i fjol. Det hörs när man går och gör mylla av de torra bladen.

Hermansson gissar i sin utredning på att skogens struktur tyder på att den formats av skogsbrand. Av den ser vi inget.

När vi lägger ut ser vi en fiskgjuse vid Grankalven. Vi förstår att kommunen gör någonting bra när de gör naturreservat och skyddar Granön. Nu vet vi varför Granön heter som den heter.

På tillbakafärden förbi Lövön tycker vi att också den ön skulle skyddas.

BO JOFFER

Mer läsning

Annons