Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fred genom fromma förhoppningar?

Annons

J. R. Pettersson kommenterar i BT den 16 juli mina och Stina Tunanders tidigare inlägg om krig och fred. Jag kan säga att mitt inlägg hade blivit detsamma oavsett jag talat för mig personligen eller som representant för försvarsindustrin.

Men vi har det gemensamma att vi båda, och säkert även Pettersson, vill ha fred. Och inte bara i Sverige. Frågan är närmast hur.

Folk var redan efter första världskriget överens om att det aldrig skulle bli några mera krig. Det var alldeles tydligt i 1925 års försvarsbeslut.

Men det dröjde bara 14 år så var Hitler i gång. Och där stod vi utan vare sig försvar eller försvarsindustri. Försynen räddade oss från att invaderas. Aldrig mer skulle vi försätta oss i en liknande situation.

Efter freden kom det kalla kriget. För Sverige blev det alldeles tydligt vad Sovjetunionen var kapabelt till genom nedskjutningen av Dc 3:an och Catalinan 1952.

Själv tjänstgjorde jag som officer i Flygvapnet under 1960- och 70-talen och vet hur nära kris och krig vi var. Tack och lov föll Sovjetunionen samman.

Detta år står vi igen inför ett viktigt försvarsbeslut. Inte heller nu ser man några risker för krig men desto fler andra hot mot vår säkerhet. Försvarsfrågan tenderar att bli en fråga om vad vi har råd med och inte.

Men att påstå att politiker inte känner sitt ansvar tycker jag är djupt orättvist. I riksdagen, regeringskansliet, högkvarteret m.fl. instanser pågår just nu ett intensivt arbete med att skapa resurser för att bäst och billigast slå vakt om den svenska säkerheten, även för att bistå i internationella oroshärdar.

Och visst pågår det en debatt. Jag läser alla svenska tidningars inlägg och kan konstatera att den är livlig. Dessutom kan jag kan försäkra att försvars- och säkerhetsfrågorna befinner sig på en hög nivå, såväl i Sverige som i EU. Även Pettersson uppmanas för övrigt att sätta sig in i vad EDA står för.

Svenska vapen och vår vapenexport finns det mycket att säga om. Det är klart att svenska vapen kommit till användning. Men inte alltid har det drabbat oskyldiga.

Runt om i världen rustar man. Men det är få länder som avrustar så kapitalt som Sverige. Härvidlag tycker jag faktiskt att Sverige är ett föredöme. Om det är klokt eller inte får framtiden visa.

Att som IKFF föreslår, lägga ned försvaret och försvarsindustrin, och på så sätt göra en markering till alla världens krigsherrar och terrorister tycker jag är naivt.

För folk som i decennier levt i krig och elände måste resonemanget vara totalt obegripligt. Vem ska hindra religiösa fanatiker, skurkar och banditer att med vapen terrorisera befolkningen? Sverige? USA? EU?

Vårt fredsarbete måste bygga på annat än fromma förhoppningar och drömmar.

Lars Olsson

Mer läsning

Annons