Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från vattenskräck till blötdjur

/
  • Nathalie Wirström och Berit Larsson blev goda vänner under simlektionerna. Nu går de på vattengympa två gånger i veckan, kommer någon timme innan och stannar efter - simmar lite, skojar, skrattar... Deras män har också funnit varandra, de delar intresset för motorcyklar.
  • De leker som barn i bassängen

För bara ett år sedan höll de sig krampaktigt fast i kanten på lilla bassängen, rädda för att doppa ansiktet. De kunde inte simma, eller hålla andan under vatten.
Nu har landkrabborna blivit som fiskar i vattnet – de dyker, simmar och skrattar.

Annons

Varken Berit Larsson eller Nathalie Wirström lärde sig simma när de var små. Länge tittade de längtansfullt på dem som kunde.

– Men det går att lära gamla hundar att sitta, vi har samma uttryck på ryska, säger Nathalie Wirström.

Hon är uppvuxen i en mindre stad nära Jekaterinburg, utan simundervisning i skolan, utan bil och med långt till närmsta sjö eller flod.

– Jag drömde alltid om att simma, och försökte med hundsim, men kom ingenstans, kraften tog slut efter några minuter, säger hon.

Hon och Berit Larsson träffades för ett år sedan på nybörjarkursen för vuxna, i Lugnets simhall i Falun, och blev kompisar.

I simhallen drar pappor sina barn på flytetyg i mellanbassängen. I den minsta pölen sitter en rosig bäbis mellan mammas ben samtidigt som en storasyster åker rutschkana ner i det decimeterdjupa vattnet. Tonårspojkar hoppar högt på trampolinen och bombar vattenytan.

Det här fick Nathalie Wirström och Berit Larsson aldrig uppleva när de var små, men som vuxna leker de som barn i bassängen.

– Min mamma skrämde mig för vatten, hon var väl rädd att jag skulle drunkna, berättar Berit Larsson som är uppvuxen i värmländska Lekvattnet, där hon aldrig lekte i vattnet. Hon torrsimmade sig igenom barndomens simskola, och slank undan när det blev dags att doppa sig.

När de tre barnen var riktigt små så gick Berit Larsson i vattnet till knäna, men så fort de kunde klara sig själva satt hon på bryggan med ett handarbete. Men för ett år sedan fick hon en puff mot bassängen av sonhustrun – Berit ville ju bada med barnbarnen, och tänk om det skulle hända något.

Förra hösten förändrades livet för Berit Larsson och Natalie Wirström. Steg för steg förvandlades landkrabborna till vattendjur. De minns första lektionen i lilla bassängen. Hur de fick lära sig släppa den där trygga kanten, doppa ansiktet, hålla andan under vattnet och blåsa bubblor... och så den magiska känslan när de låg och flöt och kände att vattnet faktiskt bar.

– Det är en sådan befrielse varje gång man klarar ett nytt trappsteg, säger Berit Larsson.

Nathalie lär Berit att dyka, fast hon vågar inte hoppa från kanten än, det är något med den korta tiden i luften som skrämmer. Om hon står med benen i vattnet så går det bra.

– Vi gör allt det där vi inte fick göra som barn. Nathalie hoppar från trampolinen och så träffas vi under vattnet. Vi är som pirayor eller delfiner, säger Berit som brukade skämmas över att hon inte kunde simma.

– Kroppen blir så mjuk, och tankar flyter så lugnt, säger Nathalie.

De suger i sig information, dyker efter ringar tillsammans med ungdomar, lär sig livräddning när räddningstjänsten övar i bassängen.

Nathalie prövade att simma i Runn och Stångtjärn i somras, Berit bor i Olsbacka och har nära till Dammsjön, men tycker att den är kall och mörk. Hon föredrar utomhusbassängen på Lugnet.

Roligt har de, och hälsosamt är det. Simningen är bra för Bertis artros, och träningen har gjort Nathalie har gått ner tio kilo.

Och Berit Larsson har lärt sin kompis värmländska.

– Nu höpper vi, säger Nathalie Wirström.

Mer läsning

Annons