Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För Gudmar är poesin ett sätt att leva

Annons

- Det här betyder mycket för mig!

I Gudmar Holmbergs hall hänger Södrans och DD:s löpsedlar från den 25 mars i år. Svarta bokstäver skriker att två gruvorter blivit en.

Barndomen "söder om Söder", i Gubbängen, under de "gyllene åren" på 1950- och 1960-talen har präglat honom.

- Man hörde hammarslagen hela tiden. Därför trivs jag där det finns mycket vilja, här i Garpenberg känner jag igen stämningen.

Vibrationerna från sprängningarna i gruvan, vid tre tillfällen under dygnet, rasslet när det tippas lass och den pulserande lastbilstrafiken, påminner om att byn lever. På armlängds avstånd finns Hedemora, med fiket som inte höjt priserna sedan han flyttade hit för tio år sedan, samtidigt som han får ha himlen fri, och njuta av stjärnor och fågelsång.

Vi går in i hans arbetsrum. Han visar sitt manus, 33 års diktande och prosa samlat i en tjock bunt papper. På jakt efter en ny civilisation, kallar han verket.

- En gång när jag åkte till södra Sverige för att hålla en föreläsning lade jag ifrån mig manuset, som inte var lika tjockt som det är nu, i tåget. Jag tänkte att om det är kvar när jag kommer tillbaka så är det meningen att jag ska fortsätta skriva. Och det var kvar!

Författaren Agneta Pleijel har skrivit förord till boken. Han frågade henne helt sonika. De möttes i samtalet om studentrevolten, som tog plats 1968 i Stockholm. En rörelse vars kärna Gudmar Holmberg försökt vara trogen. Önskan om en civilisationsförändring lämnar honom inte.

I Gudmars författarskap är kontakten med andra människor viktig. I arbetet som lärare på asylskolan i Långshyttan får han sitt lystmäte.

- Världen kommer till mig! Jag har rest mycket, men nu behöver jag inte det. I mötet med de vuxna invandrarna får jag uppleva andra kulturer. De är modiga människor som vågar bryta upp, trots att de ofta har storslagna yrken måste många ändå åka hem igen.

Inspiration till att skriva hittar han också genom att röra sig. Dalkarlsvägen har han vandrat, delvis, "det hör till om man bor här". Och Vasaloppet har han åkt. Han berättar att han går en buggkurs.

- Bilder stiger fram i dansen, i rörelsen.

Intrycken låter han sedan mogna några dagar innan han sätter sig ner för att formulera dem. På kvällen fattar han kulspetspennan och fäster dikten på papper, utan att rätta. Morgonen därefter tittar han på resultatet. Är något fel tippexar han över det.

Skrivandet har haft sitt ekonomiska pris. Under fyra år hyrde han ut sitt hus, ställde av bilen, köpte kläder på secondhand och hyrde ett 28 kvadratmeter stort krypin intill Garpenbergs herrgård. För att försörja sig arbetade han bland annat med slyröjning utmed Dalälven.

- Jag cyklade mycket då. Var och varannan dag cyklade jag uppför den där förbannade Olshyttebacken. Jag njuter verkligen i dag när jag får passera den med bil, säger Gudmar och skrattar.

När han skaffat sig en överblick över bokmanuset kände han sig redo att återvända till villan i Garpenberg. I samma veva fick han jobbet som lärare på asylskolan, som då var stationerad i Garpenberg Den flyttade sedermera till Horndal, nu finns den i Långshyttan.

På väggen i hans arbetsrum hänger tre porträtt: Edith Södergran, Dan Andersson och Selma Lagerlöf. Gudmars förebilder. Edith för att hon i sitt diktande utgick ifrån det lilla, Karelen, till att utvidga sitt medvetande till att omspänna hela jordklotet. Naturen ter sig väsensartad i hennes dikter.

Dan Andersson tycker Gudmar Holmberg om för att han var en naturmystiker, samtidigt som han visade ett djupt samhällsengagemang, i arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen.

- Han såg liv trasas sönder av alkoholen, och det känner jag igen.

- Selma Lagerlöf var en gudabenådad berätterska. I Dalarnas museum finns en inspelning av hennes röst. När jag trycker på knappen och hör henne tala känner jag lycka och närvarokänsla. Hon var bländande utan att bli intellektuell.

- Jag känner förbundenhet med dessa tre eftersom jag själv starkt utgår ifrån naturen konkret och sakta försöker vidga mitt medvetande, som de gjorde på helt individuella sätt, säger Gudmar Holmberg.

De gnostiska evangelierna, av Elaine Pagels, har han läst med stor behållning. Det är en sammanfattning av de skrifter som bonden Muhammad Ali hittade 1945 i en lerkruka i Egypten; Tomasevangeliet som legat gömt i nära 2000 år.

- Där framskymtar Jesus som en inkarnerad gudom. Du har en gnista inom dig. Sök! Du har en uppgift att söka en andlig kärna inom dig.

Själv deltar han i kyrkan, han sjunger i Garpenbergs kyrkokör.

En poet Gudmar Holmberg sätter stor tilltro till är Tomas Tran strömer. I sin senaste bok Den stora gåtan, finns en dikt som Gudmar kallar portaldikt mot en ny västerländsk civilisation.

"Taket rämnade

och den döda kan se mig.

Detta ansikte."

- Kyrkan säger att det inte finns något individuellt levande efter döden. Den dikten öppnar upp för en förbindelse mellan urkristendomen och reinkarnationen. En glugg mellan förfödsligt och efter döden-medvetande.

Dikten Romanska bågar, av samma författare, är nyckeln till Gudmars förtroende. Människan beskrivs bestå av många olika skikt, valv på valv, och hon blir aldrig färdig.

Även om den inre resan upptar en stor del av Gudmars tankar lämnar han inte omvärlden därhän. Månadens stora händelse då EU upptog tio nya medlemsländer välkomnar han. EU:s stora uppgift anser han vara att blicka utåt. I asylskolan har han mött många vitryssar och ukrainare.

- Hur kan vi hjälpa till med demokratiseringsprocessen i de länderna?

Han spår en stor framtid för västvärlden om den öppnar sig för den slaviska kulturen. Han tar som exempel den amerikanska storyn: En huvudfigur och många biroller. I de ryska filmerna och romanerna finns däremot många huvudpersoner.

- Det ger en mer sann bild av verkligheten. Människor blir inte lika lätt egoistiska och den visar att vi är mycket mer beroende av varandra.

EVA-KAISA JUNGFALL

Mer läsning

Annons