Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

FK synar äldreomsorgen: Här är närheten viktig

Annons

Låt mig vara då! fräser Greta. Greta är morgontrött och Ann-Marie Faktus försöker väcka henne genom att klappa henne mjukt på kinderna.

- God morgon Greta, säger hon, och fyller rummet med småprat om ditt och datt.

Ann-Marie tänder ljuset i taket och alla Gretas barn och barnbarn är plötsligt närvarande eftersom väggarna är fulla av fotografier på familjemedlemmar och minnen av stunder tillsammans.

- Sitt här på kanten lite och vakna, säger Ann-Marie och kramar Gretas axlar.

I september i år ska alla bitar ha fallit på plats och det första demenscentret i Dalarna stå klart.

Den gemensamma nämnaren för alla som flyttar in på Herr-hagsgården kommer då att vara att de har en diagnos på en demenssjukdom. Tidigare har människor med olika demenssjukdomar blandats huller om buller på servicehusen. Det har inte varit så lyckat alla gånger. Personer med mycket olika behov har bott grannar, pigga gamlingar jämte mycket sjuka. Kvarboende-principen har styrt; att den sjuke ska bo kvar i sin egen lägenhet till livets slut.

Nu tänker man i stället för lägenheten sätta personens omvårdnadsbehov i centrum. De boende ska kunna flytta mellan våningsplanen när de blir sämre.

På Herrhagsgårdens fem våningar kommer det därför att finnas olika gruppboenden för olika sorter demens med avdelningar för dem som behöver lite hjälp och med avdelningar för dem som behöver hjälp med det mesta.

I huset arbetar redan i dag tre sjuksköterskor och välutbildad vårdpersonal. All personal har under förra året gått på kurs och fått fördjupade kunskaper om demensvård.

- Personalen är experterna och Herrhagsgården kommer att fungera som ett kunskapscenter för demenssjukdomar, säger Annelie Ritäkt.

Greta är klar med morgontoaletten och hon doftar av sin egen parfym på bröstet. Först nu ropar Ann-Marie på hjälp, genom att arbeta själv så mycket som möjligt undviker personalen att tala över huvudet på de boende. Leena Eriksson kommer och tillsammans stöttar de Greta så att hon får gåträna lite. Hon steppar fram och då och då låser sig fötterna helt som om det fanns klister under tofflorna.

- Oj, oj, oj, säger hon, då de gamla benen värker och hon sjunker ner i rullstolen.

Ann-Marie knyter ihop den lilla vita soppåsen med våta blöjor:

- Vi försöker hålla rent och snyggt på deras rum och har som mål att de inte ska lukta kiss. Det är så förnedrande, säger hon.

Hjärtat på avdelningen är köket. Fem över nio är sju av åtta boende uppe och sitter runt köksborden och äter. I dag serveras det molinogröt, en dunderkur för tröga magar med plommon, linfrö och grahamsmjöl. Annie plockar med fingrarna i maten. Det är okej.

- Det är viktigt för dem att delta i den egna omvårdnaden. Vi måste vara lyhörda för sådant som de kan göra själva och uppmuntra dem till det, säger Mona Welin, sjuksköterska på Herrhagsgården.

Tempot på avdelningen är lugnt. De som bor här behöver mycket hjälp och förväntningarna på aktiviteter är nedskruvade. På tio år har demensvården förändrats från att handla om sådant som minnesträning till idén om "här och nu".

- Vi kan inte hålla kvar dem i vår värld, säger Ann-Marie.

Närhet är viktigt, kramar och klappar. Likaså sinnena, att få känna doften av nyklippt gräs eller solvärmen i ansiktet den första vårdagen.

- Vi bakar mycket så att de ska få känna doften av nybakat bröd. Maten är viktig, dels för att demens är en energikrävande sjukdom men också för att det ger guldkant i tillvaron med god mat, säger Ann-Marie.

Ann-Marie och Birgitta Skoog tvättar Anna i sängen. Ann-Marie är kontaktman för Anna och hade egentligen tänkt hjälpa henne att duscha, men Anna har en av sina sovdagar och går absolut inte att väcka. Därför låter de henne vara och sätter på en skiva med klassisk musik i stället.

På Herrhagsgården arbetar man med levnadsberättelser. Det är en intervju med anhöriga om den boendes bakgrund, familjemedlemmar, stora bra och dåliga händelser, intressen och socialt nätverk:

- De här är de anhörigas sjukdom, säger Mona:

- Kotakten med anhöriga är viktig. Dels för att det är tufft för anhöriga när människor i deras omgivning blir dementa, dels för att det är nyckeln in till den sjuka.

ANN-SOFIE MASTH

Mer läsning

Annons