Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fick kalhygge i julklapp - av kyrkan

Annons

I dag tycker han det finns all anledning att revidera uppfattningen om kyrkan som skogsägare.

Att fastigheten som han och syskonen i dagsläget "bara" använder som fritidsställe tycker han inte ska spela någon roll.

Gården i Plogsbo har vårdats ömt av familjen sedan 1960-talet. Först av Johan Strids fastrar. Sedan av honom och syskonen.

- Vi betraktar det som vårt paradis, vinter som sommar. Och det finns folk här ganska ofta eftersom vi är flera som rår om det.

För ett par år sedan etablerade Johan den första allvarliga kontakten med stiftet.

Även då handlade det om en avverkning.

Den smala skogsvägen var sönderkörd och helt oframkomlig för en vanlig personbil.

- Jag ringde upp Åsa Tham på stiftets prästlönetillgångar. Vi hade ett långt samtal. Vi pratade om det sociala värdet av en sån här plats, och lite av varje. Vi fick bra kontakt, berättar Johan.

- Hon sa till mig att det var ett bra samtal, och hon ringde faktiskt upp mig en gång till senare och förde vårt samtal på tal igen.

Resultatet av kontakten blev dels att skadorna på vägen rättades till, dels en enighet om att i framtiden skulle stiftet föra en dialog med familjen Strid - om exempelvis avverkningar.

- Vi enades om att betrakta varandra som grannar.

Två dagar innan julaftonen 2005 konstaterade Johan att den muntliga överenskommelsen inte var värd ett dugg. Snarare upplever han kyrkan som en oberäknelig granne.

- Det är som om grannen hemma i Stockholm berättar att han ska måla om huset till gult, och så målar han det chockrosa i stället.

- Juridiskt sett finns det väl kanske inte mycket att hämta, men man tycker att det borde finnas en moralisk del. Kyrkan ska ju ta ett vidare ansvar för skapelsen...

- Vi har dessutom tidigare köpt drygt sju hektar mark av stiftet, så det hade inte varit omöjligt att köpa mer.

Johan nämner att vägens skick efter avverkningen även den här gången var diskutabel.

- När vi kom slog underredet på vår bil i. Jag ringde samma dag upp Åsa Tham.

Den positiva kontakten för två år sedan upplevde inte Johan den här gången.

- Men hon kom ihåg vårat samtal, och medgav att stiftet kanske inte skött sig.

Efter att han framfört kritiken blev Johan till sin förvåning uppringd från stiftet.

- Man meddelade mig att vägen inte var så dålig som jag uppgett, dom hade nämligen skickat ut någon som provkört vägen.

Johan tänker nu skriva ett brev till Västerås stift och framföra sin besvikelse.

- Jag ska förklara att jag fortfarande upplever att vi har ett avtal om att föra en dialog innan olika planer verkställs.

- Dessutom ska jag försöka köpa loss den avverkade marken, som en gardering för framtiden.

HARRI KRIIKKULA

Mer läsning

Annons