Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fästingbett förändrade Berits liv

Annons

Berit Carlsson märkte aldrig att hon blev biten.

- Jag måste ha fått den någon gång när jag var ute i skogen och plockade bär. Det var under hösten1979. Men man tänkte aldrig på fästingar på den tiden.

Det var i september det året som Berit upptäckte ett rött litet märke på låret, som inte var större en femkrona. Men efter en tid började märket växa.

Läkarna på Ludvika lasarett trodde då att det var eksem och skrev ut en salva.

Efter ett tag försvann det röda märket. Sedan kom svullnaden och smärtan. Ben och fot svullnade upp till dubbel storlek. Berit fick svårt att gå.

- Men eftersom läkarna inte kunde hitta något fel så kunde jag inte bli sjukskriven. Jag jobbade då som avdelningssekreterare på Ludvika lasarett och började få problem på arbetet.

Det började bli mer och mer plågsamt för henne att gå.

- Vid ett tillfälle hade jag tur och kunde köpa ett par skor, där den ena skon var större än den andra.

Berit började bli orolig. Smärtan sköts längre upp och hon började få värk i ryggen. Berit började oroa sig för cancer. En läkare trodde det var åderbrock. Hon fick stödstrumpor. Men det blev inte bättre.

- Ett tag trodde jag att det var struma. Jag var både ledsen och orolig, ingen läkare föreslog någon form av provtagning.

Berit fortsatte att jobba heltid och det blev alltmer plågsamt för henne. Samtidigt oroade hon sig för att få en propp i benet.

1987 blev Berit mycket sämre. I sju år hade hon då lidit av olika krämpor. Men ingen kunde se ett samband. Hon drabbades av neurologiska skador. Dubbelseende, yrsel och huvudvärk samt smärtor i nacke och axlar.

- På sensommaren 1987 var jag nära döden. Jag blev skickad till min företagsläkare som inte heller kunde ställa någon diagnos. Det var då jag kom i kontakt med Bertil Johansson på distriktläkarmottagningen på Ludvika lasarett.

Han läste hennes journal och bad Berit beskriva det röda märket, som Berit fick för sju år sedan.

Doktor Johansson trodde att Berit blivit fästingbiten. Han ordinerade ett blodprov som skickades till Stockholms bakteriologiska laboratorium.

- Jag berättade för min arbetskamarat att min läkare trodde att jag hade blivit fästingbiten och hon blev mycket förvånad. Hon berättade att hon läst i någon damtidning om någon som blivit fästingbiten. Men för oss var det mycket ovanligt.

Provsvaret var positivt.

- Äntligen fick jag en förklaring. Jag hade borrelia.

Berit skickades till Falu lasarett, för att sedan slussas till infektionskliniken.

Där konstaterades att hon hade höga halter av titra (en reaktion i kroppen som uppstår i samband med borrelia) i blodet. Efter en 14 dagars intensiv penicillinkur blev Berit utskriven men fick fortsätta äta antibiotika.

Berit blev aldrig helt återställd.

- Jag orkade inte jobba mer, säger Berit sorgset. Jag som trivdes så bra på mitt arbete.

Bertil Johansson på distriktläkarmottagningen förklarade för Berit att en arbetsmänniska, det skulle hon aldrig mer bli.

I dag lever Berit ett lyckligt liv.

- Jag har haft familj och vänner omkring mig som har varit ett enormt stöd för mig. Livet går vidare och man får helt enkelt anpassa sig.

Berit kom i kontakt med doktor Lena Heyman som remiterade henne till sjukgymnasten Carina Sundqvist.

Dit går Berit minst tre gånger om året för att få lymfmassage. Hon har även fått lära sig att massera sig själv och det har hjälp henne väldigt mycket.

- Tänk att folk är så rädda för björnar och vargar i skogarna. De syns i alla fall och drar sig för de mesta undan när de hör ljud. Men fästingarna, som man knappt ser och med alla sina sjukdomar, de är ju så mycket mer att vara rädd för. Egentligen, säger Berit.

LINDA LUNDQVIST

Mer läsning

Annons