Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Får man vila i frid på kyrkogården?

Annons

Ibland känns det som ett hån då prästen vid en gravsättning säger "vila i frid" och personalen på kyrkogården en kort stund senare drar i gång sina maskiner med ett infernaliskt buller över hela kyrkogården."

Det står att läsa i ett mejl jag fått, undertecknat av en kanslichef i en kyrklig samfällighet inom Svenska kyrkan någonstädes - han känner alltså till miljön och det interna skeendet.

Anledningen till detta yttrande?

För en tid sedan påtalades på denna plats vad som skulle kunna kallas extrakrattning på sandgravar. Det är "extra" var inte alls roligt, det var på gränsen till kränkande eftersom man krattat figurer, som alls icke var roande i sammanhanget.

Många har reagerat - liksom aktuell församling som kände igen sig själv. Tilltaget har fokuserats.

Samma dag som detta publicerades ringde en sorgsen kvinna. Hon brukade varje gång hon besökte kyrkogården också gå in i kyrkan för en stilla stund.

Denna gång gick det inte, ungdomar hade lekt tafatt på kyrkogården.

Herr A, som sände mejl säger bland annat detta: - Jag har stor förståelse för människor som i sin bearbetning av sorgen efter en anhörig eller vän vill uppleva en slags närhet till den bortgångne och för meditation.

- Respekt för den enskilda människans sorg och känslorna i sorgearbetet blir i många sammanhang sammanblandad med rädslan för andra människors svåra känslor och den egna rädslan för döden.

- Det kan många gånger leda till ett krampaktigt och räddghågat sätt att möta klagomål från männniskor som av olika anledningar drabbas av störningar i den delen av sorgearbetet, som är förlagd till den offentliga miljö som kyrkogården och kyrkan trots allt utgör.

- Jag tycker ändå inte att störande barn på kyrkogården vid något enstaka tillfälle kan uppfattas som något problem. Själv finner jag det trösterikt, ett bevis för att livet trots allt går vidare.

Lekande barn är ju ett påtagligt bevis för att livet inte tar slut i min sorg. Det är däremot självklart att kyrkogården inte är någon lekplats.

Det är nu skribenten tar upp problemen om frid (ofrid) på kyrkogården ur en annan synvinkel - de högljudda arbetsmaskinerna.

Så här skriver han bland annat: - Den moderna tidens arbetsredskap har ju också, i och med kraven på rationell hantering av kyrkogården, kommit att användas i stor omfattning.

Buller från maskiner bör upplevas som betydligt mer störande än lekande barn.

- Dels pågår bullret hela arbetsveckan med kortare avbrott. Maskiner bullrar ofta mycket. Det skulle nog finnas fog för att dels driva de förvaltande myndig-

heterna till att finna tystare arbetsredskap, dels att försöka få schemalagda bullerfria perioder även på vardagar.

- Ibland känns det som ett hån, när prästen säger "vila i frid" vid gravsättningen. En kort stund senare har personalen dragit i gång sina maskiner som skapar ett infernaliskt buller över hela kyrkogården.

- Inte heller detta problem behöver handla om bristande respekt inför döden och sorgearbetet. Det är faktiskt tvärt om.

Kyrkogårdsförvaltningen vill bibehålla en så vacker kyrkogård som det är möjligt med de krympande ekonomiska resurser som står till förfogande.

Så långt del av en inlaga att tacka för.

Ärendet är engagerande, ärendet är brännbart, ärendet är ytterst känsligt.

Mer läsning

Annons