Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantastiska maskiner

Annons

Jag har gjort det igen... Lärt mig en del knep som innebär att jag varje gång är lika förvånad - och ja faktiskt - smått förtjust...

Över att jag kan lite mer än tidigare.

Bill Gates visste att han skulle erövra världen, långt innan jag ens blivit medveten om datorteknik - som skulle läggas på mina axlar.

Jag satt där i min gröna ungdom och knackade hårdhudade fingertoppar på en handjagare av märket Facit.

Den redaktionella världen bestod av snabbskrivaren telex, en knattrande skrivare i ett redaktionellt hörn. På skrivbordet stod det tunga svarta backelittelefoner, ute på jobb använde vi kameror med filmrullar, inställbar optik, bländare och manuell fokusering.

Telexlinjen var ständigt upptagen av flitiga lokalredaktörer i Dala Floda och Malung, långskrivare med större tyngd än FK:s kvinna i Västerbergslagen.

Jag satt i godan ro och petade med Faciten, när redaktionsledningen gick ut med påbudet: Ny teknik för - alla!...

Plötsligt stod den där, burken med strålande skärm och trassliga men viktiga kablar och kontakter.

Hjärnhalvorna ville inte det jag och några andra ville - så där på stört.

Livet bakom en dator började succesivt ordna till sig. Textmassorna satte sig på plats, hjärncellerna hängde på.

Klart som korvspat! Malligt förklarade reportern för sina oroliga barn, att det befarade nervsammanbrottet kunde dröja.

Men säg den ro som varar i en heldatoriserad värld.

Livet är föränderligt och tekniken supersnabb.

Den som nyss klarat av en mjukvaras hemligheter stod kvickt inför nästa. Ny programvara, ny dator, ny skrivmanual. Ett måste för morgondagens tidningsproduktion. Alla gick på kurs, gnuggade in manualtext, testade, skrev och tappade artiklar.

Vart de tog vägen vet ingen. Och vad bryr sig Gates?

Efter femte eller sjätte datorn, nya lektioner, ny kunskap, ny programvara och nya landvinningar sitter jag inne med min egen hemliga seger.

Jag kunde! Lite mer än jag trodde...

Mina kollegor är superskickliga, de kan och vet allt om datorers liv och leverne. Det som händelsevis försvinner plockar de upp lätt som en plätt - på hårddisken. Jag kan en liten bit och är fantastiskt stolt över det.

Fotoavdelningen, med nya datoriserade kameror, fixar in bilden i min dator. Textmassorna går till redigerare, sen till Bosse, Katrin eller Thord på produktionsbevakningen, som kollar sidorna innan de går i press.

Tidningsfabricerandet är en omfattande och fantastisk procedur. Det har hänt en del innan du, jag och alla andra kan läsa tidningen antingen på papper eller på webben.

Döttrar som i villfarelse trott att deras mamma inte hängt med fick nyss omedelbara besked.

- Mejla, men självklart kan jag det...

De hade dessutom "messat", skickat ett SMS över mobila nätet, för att gratta på en födelsedag.

- Kan du förstås inte ta upp, antog äldsta dottern, "schenjör" med bredare tekniska kunskaper än övriga kvinnor inom sin familj.

Jag har nyss messat tillbaka, tackat, fotat nya barnbarnet, lagt in nya telefonkontakter, kollat in missade samtal, ordnat tid och datum...

Att familjen ägt en video, som jag under tio år aldrig begrep mig på, hör inte till storyn med min egen lilla "datoriska" landvinning.

Videon är dessutom trasig och har således spelat ut sin tekniska roll.

GITTAN KNIFSTRÖM NORDEN

Mer läsning

Annons