Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fann vila vid Runn

Annons

Träden hade just knoppat och isen smält på Runn. Våren, årstiden som Sven-Owe älskat allra mest, hade anlänt.

Ute på piren strödde Katarina hans aska och läste en bön. Hon spelade "Härlig är jorden" och lade ner tre rosor i vattnet.

Efter ceremonin stod Katarina ensam och tittade ut över sjön. På kvällen tände hon en marschall som brann hela natten.

- Efteråt kändes det väldigt fint. Nu finns han runt omkring mig hela tiden, säger Katarina.

Förra sommaren insjuknade Katarinas man Sven-Owe i cancer. Makarna fyllde då i ett häfte från begravningsbyrån, med önskemål om hur de ville att allt skulle ordnas efter deras död.

Sven-Owe önskade att hans aska skulle strös för vinden och att det skulle äga rum vid Runn under våren. Sedan 1970-talet hade Sven-Owe bott i Källviken, och det var den plats där han trivdes bäst.

I slutet av december dog han i sjukdomen.

När Katarina berättar om morgonen i april, får hon tårar i ögonen. Hon gråter av både sorg och glädje, säger hon.

- Det här var hans sista önskan. Det känns skönt att han fick som han ville hela vägen ut.

Katarina själv har bestämt att hon vill begravas bredvid sina föräldrar i Stockholm. Hennes barn har lovat att sköta om graven. En av orsakerna till att Sven-Owe ville att askan skulle spridas, var att hans två söner skulle slippa ta ansvar för en grav.

Katarina tror att många människor resonerar så, men att det framför allt handlar om en möjlighet att välja en personlig plats.

- Fjällvandrare kan spridas över ett fjäll och båtmänniskor över en sjö eller ett hav. Det är ett sätt att åter bli ett med naturen, säger Katarina.

MARIA BIAMONT

Mer läsning

Annons