Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Familj utvisas efter fyra år

Annons

Hon sitter med lillebror Daniel och mamma Zoreh i lägenheten på Kvarnberget i Falun. Utanför fönstret cyklar lekande ungar runt, runt i vårkvällen. När det ljusnar i Sverige ser framtiden mörk ut för familjen.

På köksbordet ligger beslutet om avvisning. När det kom var det meningen att familjen skulle avsluta 3,5 års liv i Falun på några veckor. Nu har de fått uppskov för att skaffa iranska identitetshandlingar.

I beslutet står att mamma Zoreh "inte har gjort sannolikt att hon hyser en välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland på grund av sin uppgivna politiska verksamhet".

När det gäller de humanitära skälen står det att barn inte generellt tar skada av att följa med sina föräldrar till ett annat land, i synnerhet inte om det är "hemlandet".

- Det handlar om livet, men jag är helt säker på att de inte läst och lyssnat på materialet som vi skickat med. De har inte kunnat motbevisa något av det vi hävdar. Alla iranier får avslag med likadana formuleringar, säger Helya som inte tror på att Utlänningsnämnden fattar beslut i varje fall för sig. I ansökan hade familjen skickat med artiklar och radiointervjuer som belägg för politiska aktiviteter.

- Jag vill veta varför de fattat det här beslutet, säger Zoreh.

Hon och maken var aktiva i kommunistiska partiet i Iran. När säkerhetspolisen började komma på besök blev de rädda och Zoreh flydde ur landet tillsammans med barnen. Maken blev kvar, men finns inte längre i Iran.

Få iranier flyr av ekonomiska skäl. Zoreh lämnade ett bra jobb och stort hus i Teheran, för en en-rummare i Falun och en oviss väntan.

- Det är inget man gör om man inte är rädd, säger hon. Jag har kritiserat mullorna och deras fascistiska diktatur. Jag har kritiserat sharia-lagarna. Jag flydde för att kunna fortsätta att säga vad jag tycker, och det har jag gjort. Svenska myndigheter stödjer en diktaturstat genom att skicka tillbaka oppositionen så att vi tystas, säger Zoreh.

Familjen är övertygad om att hon hamnar i fängelse direkt i Iran. Risken är att de tar Helya också, i Iran räknas hon som vuxen vid 15 år.

- Om de åker in i fängelse, då hamnar väl jag på gatan, säger Daniel.

De vill vara till nytta i det svenska samhället. Zoreh har arbetat som förskolelärare och barnen har pluggat hårt. De talar mest svenska, till och med hemma. Daniel som fyllt 13 år kan inte läsa och skriva persiska och skulle hamna i samma klass som 7-8-åringar i Iran.

- Det är inte vårt fel att det tog så lång tid innan beskedet kom, säger Helya.

Hon har hoppat över ett år i skolan och går sam-engelska programmet på Lugnetgymnasiet. Även hon skulle få börja om i Iran, samtidigt som hon inte skulle ha samma fri- och rättigheter som i Sverige. Hon har varit elevrådsordförande på Västra skolan och är politiskt aktiv på vänsterkanten.

Förtvivlan efter beskedet har tagit all kraft från familjen. I diskstället samlas kastrullerna och Daniels fotbollskläder har hängt på elementet i tre veckor. Han som spelade jämt.

Helya talar om psykisk tortyr. Oron har gett henne ont i kroppen.

- De försöker vara starka båda två, snart orkar de inte längre. Och när de bryter ihop så vet jag inte om det går att laga igen, säger Zoreh.

Några tårar rinner nedför Daniels kinder, men när han talar om det stöd han får från kompisar och okända så lyser han upp ett ögonblick. Många hör av sig och många mejlar till listan "Stod_familjen_riazat@hotmail.com" som en av Helyas kompisar fixat.

Familjen har fått uppskov, men de kan inte sova på nätterna och blir rädda när någon ringer på dörren. Skräcken för plötslig hämtning finns där och barnens kompisar lämnar dem inte ensamma, varken i skolans korridorer eller på stan. De har hört om barn som blir hämtade av polisen i skolan.

- Kompisarna gråter varje dag. De talar om att ordna en demonstation igen, för att visa vad de tycker och tänker, säger Daniel och Helya. Redan i januari 2003 gick en demonstration genom Falun.

Nu förbereder familjens advokat en ny ansökan, med delvis nya uppgifter om hälsotillstånd och den politiska situationen i Iran.

- Vi får inte ge upp, men jag vet inte hur länge vi klarar det, säger Zoreh Anhari.

Fotnot: Handläggaren Elisabeth Andreasson på Utlänningsnämnden säger att hon inte kan motivera ordförandes beslut i det enskilda fallet.

Hon betonar att nämnden alltid gör individuella bedömningar och säger att familjen åberopar en hotbild som nämnden har bedömt inte finns.

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons