Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett tufft men fascinerande dygn

Annons

Hon är en erfaren shoppingkvinna. Minst två gånger om året åker hon till shoppingmekkat Gekås i Ullared. I år har hon varit där tre gånger.

- Jag brukar bränna minst 10000 kronor. De har allt där och det är billigt.

Jag och fotografen Johan Solum följde med Helena på en bussresa den 26 november.

Det var Ett dygn som visade att en kudde, många femkronor, plastsäckar och bra planering var viktiga faktorer för att underlätta äventyret.

01.00

Bussen avgick från Mossplan

i Ludvika.

Helena var glad och upprymd. Bara en aning trött trots att hon inte sovit något. Hon hade 50 mil framför sig och fnissade och pratade med sitt resesällskap.

Hon lutade huvudet mot kudden och lyckades slumra en stund. Några resenärer småpratade natten igenom men det var ändå rätt tyst på bussen. I mörkret utanför snöade det rejält.

Varken jag eller fotografen lyckades sova särskilt mycket.

06.15

Frukost.

De 41 passagerarna började sträcka på sina stela leder. Och plötsligt var de flesta i fart med att äta sin medhavda frukost.

Björn Nilsson kusin till Helenas svåger lyckades inte sova över huvud taget. Han vände och vred på sig i bussätet och konstaterade sedan:

- Ja du, på en buss sätter jag mig aldrig igen.

Till Ullared alltså.

07.03

Framme.

Det var fortfarande mörkt när bussen stannade på parkeringen vid Gekås i Ullared.

Ett sällsamt skramlande läte mötte bussresenärerna när de klev ut i snöyran.

Det var ljudet från kundvagnarna som redan gick i skytteltrafik.

Det var dags för snabba ryck.

Sällskapet gick raka vägen till kundvagnsstallet. Rutinerade Helena stoppade sin femkrona i fjärde vagnen och fick på så vis loss fyra vagnar direkt. Hon skickade sitt sällskap mot kön som redan var minst 200 meter lång. Själv styrde hon bestämt stegen åt ett annat håll.

- Kom nu, vi måste ta skåp.

Hon vittjade plånboken på femkronor och la beslag på fem, eller kanske sex förvaringsskåp. De var betydelsefulla för att shoppingplanen ska gå i lås.

Några andra shoppare knorrar lite irriterat när Helena smet in i kön till vännerna. Hon ryckte på axlarna och följde med folkströmmen in det jättelika varuhuset.

- Vi ses vid kassorna halv elva, uppmanade hon vännerna innan hon gav sig av mot barnavdelningen i bortre delen av varuhusets yta som motsvarar fyra fotbollsplaner.

Redan flera besök tidigare insåg hon att det är omöjligt att hålla i hop.

- Jag börjar med barn- och damavdelningen, för sedan kommer det att bli tjockt med folk där och då blir det urplockat.

10.30

Första vändan klar.

De 63 kassorna gjorde att köerna ut var kortare än kön in. Helena betalade förmiddagens julklappsinköp, såg till att få en stämpel på handen, och tryckte sedan rätt våldsamt in varorna i förvaringsskåpen. Bussens lastutrymme öppnades inte förrän klockan 12.30.

- Man kan inte gå släpa på allt heller.

Sedan var det matdags.

10.45

Restaurangen.

Trots att parkeringen var fylld, kundvagnsstallet tomt, och varuhuset så proppat med folk att vakterna stoppat insläppet för en stund, så var det nästan folktomt i restaurangen.

- Det är inte så många som har kommit än, men kolla, busschauffören äter också tidigt, säger Helena lite triumferande.

Lunchvalet var självklart och samma som alltid. Fläskfilé och potatis.

Efter lunchen strosade Helena runt i affärerna som ligger på området runt Gekås. Hon tittade på klockan och sade:

- Nej, nu är det dags att gå till skåpen.

12.15

Plastsäckarna.

Vid de gula förvaringsskåpen hivade hon upp en rulle med svarta plastsäckar, maskeringstejp och vitt snöre. Säckarna var till för att packa alla inköp i. Tejpen fixade namnmärkningen, och snöret fungerade som märkning för att Helena snabbt skulle hitta sin säck i bussens lastutrymme efter hemresan.

Helena lastade in säckarna i bussen och slank in i varuhuset igen.

Med stämpeln slapp hon köa.

På eftermiddagen var det så mycket folk att det stundtals var svårt att ta sig genom vissa avdelningar i varuhuset.

16.00

Hemresa.

Helena var glad och en aning trött när hon klev ombord på bussen igen. Hon har gjort slut på 2500 kronor -bara. Men då var det hennes andra Ullaredsresa på mindre än en månad.

- Vi brände 32000 kronor förra gången, men då var vi fyra i bilen. 10000-12000 kronor är det minsta man ska ha med sig när man åker, ansåg hon.

Visst tycker Helena att det är tröttsamt att åka mitt i natten och vara borta nästan ett dygn. Men hon har kul också. Skrattar ofta. Fast numera åker hon hellre bil och övernattar i stuga eller på motell. Allt för att få en chans att fynda kläder, barnkläder, gardiner, leksaker, tomtar och julklappar.

Visst var utbudet stort och priserna bra, men den nattliga resan var ingen höjdare.

Jag och fotografen är överens.

Aldrig mer en bussresa till Ullared.

LOTTA OLIN

Mer läsning

Annons