Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett magiskt tonspråk

Annons

Vattnet ligger alldeles spegelblankt över tjärnen och runt den ser man eldarna som lyser. Folk kommer både till fots, med buss och med cykel. Och inne i Stångtjärnsstugan sitter åtta personer och förbereder kvällens musikaliska framträdande.

- Kulning var ett arbetsredskap som yrkesinspektionen förmodligen inte skulle godkänna

i dag, säger Agneta Stolpe som är drivkraften bakom den här kvällen.

Hon har hållit på med kulning i 30 år. Och vallmusiken och kulningen på FFF har hållit på sedan 1986.

Någon gång efter nyår börjar hon ringa runt till kandidaterna och sedan tänker de på var sitt håll.

- Det är nästan omöjligt att säga hur mycket förberedelse som ligger bakom den här kvällen, säger hon.

En av de som ska kula är

Johanna Runbäck från Rättvik. Hon är nykomling i sammanhanget och bor på en fäbod.

- Det känns väldigt nervöst men samtidigt är det en stor ära att få göra det här, säger hon och tilläger att hon kan sin sak. Hon får genast medhåll från de andra.

De flesta är veteraner i sammanhanget. Susanne Rosenberg från Stockholm har kulat i 20 år.

- Jag började kula eftersom jag fascinerades av sättet att använda rösten på. Det är också häftigt och roligt att kunna kommunicera med varandra och publiken på det här sättet, säger hon.

Men vad är det då de ropar till varandra över vattnet?

- Det avslöjar vi inte. Men vi kan säga så mycket att vi improviserar, säger Agneta Stolpe.

- Vi utgår från det kvinnorna ropade till varandra på fäboden, till exempel att en ko försvunnit, säger Susanne Rosenberg.

- Och var och en av de som kular har sin egen signatur, säger Ann-Sofie Nilsson från Malung.

Tiden tickar och det har blivit dags att gå och ställa sig runt tjärnen.

EMELIE SMEDSLUND

Mer läsning

Annons