Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett annorlunda liv -men värt att leva

Annons

Det är ett klingande garv vars efterdyningar lever kvar som ett gnistrande i ögonvrån.

En stund.

Men ibland far något mörkare över hennes blick. Som när hon får frågan hur hon själv tycker att hon har återhämtat sig.

-Jävla skit, säger hon och skakar på huvudet.

Några sekunder senare kastar hon bak huvudet i ett gapskratt åt något hennes dotter Annika säger.

-Jag tror att hon har ett drägligt liv, funderar Annika och ler kärleksfullt när hon tittar på sin mor.

Det är snart 20 år sedan Vera fick en blödning i sin hjärna.

Året var 1987.

Vera var 53 år och mitt i livet.

Hon jobbade på Gruvrestaurangen i Grängesberg.

Hon och maken Seppo hade huset i Grängesberg för sig själva, eftersom de två döttrarna var utflugna och i färd med att bilda egna familjer.

Stroken orsakade stora skador på Veras hjärna. Hon blev halvsidesförlamad och liggande på långvården.

-Det var rätt illa med henne, säger Annika Södervall.

-Först låg hon bara där. Hon förstod, men kunde knappt prata och var väldigt väldigt trött, säger Annika.

Det var en jobbig och ledsam tid.

Den bestod till stor del av en lång rehabilitering.

Vera fick diagnosen afasi.

Hon tränade kroppen hos sjukgymnasten, och talet hos en logoped.

Vera använder fortfarande sin rullstol när hon vistas ute, men hemma i huset i Grängesberg går hon med käpp. Maken Seppo som har funnits vid hennes sida hela tiden är ett stort stöd.

-Det är en sån ofattbar skillnad på henne nu mot då när det nyss hade hänt. Hon är inte fullkomligt återställd, men det är så bra som det kan bli, säger Annika som träffar sin mor dagligen eftersom hon jobbar som Veras personliga assistent.

Talet är fortfarande hackigt men Vera vet hur hon ska göra sig förstådd, och vissa ord kommer som ett rinnande vatten.

Svordomarna till exempel.

Timmarna hos logopeden har gett resultat.

Och när det gäller Vera är det lätt att förstå att hon gärna vill svära då och då.

Hon har kämpat med sin rehabilitering i nära 20 år.

- Värsta inte få fram orden, säger Vera med ansträngning.

Hon blir irriterad när hon vill, men inte kan.

- Usch, usch, säger hon och skakar på huvudet.

Men det går utmärkt att föra ett samtal med Vera Södervall. Efter en stund står det klar att hon gillar kakor, och att resa.

Hon drömmer om att flyga till Afrika och skulle gärna flytta till USA för värmens skull. Dessutom är hon förtjust i kläder och dukar.

Och hon gillar att shoppa.

- Rätt, rätt, säger hon och gestikulerar och ler, så där glittrande igen.

Det är så hon gör. Använder ord och kroppsspråk för att göra sig förstådd.

Hon jobbar fortfarande för att bli bättre.

Två gånger i veckan går Vera på så kallad prova-på-rums-verksamhet i Studieförbundet Vuxenskolans och Afasiförbundets regi.

Där sitter hon framför datorn.

Hon övar bland annat på klockan och på alfabetet, ordnar bilder, lär sig knyta ord till bild, gör enkla siffer- och matteövningar.

En gång i veckan går hon också på matlagningskurs.

Aktiviteterna gör att hon träffar andra afatiker som hon fikar och har trevligt tillsammans med.

-Det ger så otroligt mycket. Jag ser att hon lär sig nya saker varje gång, säger dottern Annika.

För Vera är rehabiliteringen nu för tiden mer rolig än jobbig.

-Kul, kul, säger Vera och ler - igen.

KÄLLA: NATIONALENCYKLOPEDIN (NE.SE) LOTTA OLIN

Mer läsning

Annons