Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Esther ogillar badliv

Annons

Äääänt-liiigen! Skriker hela bunten, som om de hörde till Gert Fylkings äntligen-gäng... Vad de gormar...Över min spontana premiär. Visserligen omtalad och förväntad.

Varför skynda? Det som sker det sker, i sinom tid...

Premiären handlar tråkigt nog inte om något prisat skönlitterärt, ack nej...premiären är ordentligt banal...men tydligen av stort intresse för omgivningen.

Jag har ÄNTLIGEN BADAT! I sjön...

Först fegade jag mig som en barnunge, ni vet ett, två och tre - på det fjärde ska det ske!

Sen...jovisst, en oförskämd båtdåre rev upp hela sjön, vågor skvalpade oroväckande kring min darrande lekamen - jag balanserade med ena stortån på en pytteliten sten, fegade och huttrade lite till - medan badfolk gastade som de befunnit sig på en sportarena.

- Jamen doppa dig då människa, vattnet har hunnit dig till halsen!

I ren förskräckelse halkade jag till på stenen, mina fötter sögs ner som i kvicksand, fast sanden i vår vik är hal lerbotten.

Och där stod jag, med vatten långt ovanför livshotande "fegnivå".

Brrrr! Badtyget fladdrade runt kroppen, medan isvattnet letade sig in till knottrigt badkrukeskinn...

Över tjugo grader, påstod de som plaskat, tumlat, simmat under och över, hävt sig av och på flytmadrasser, kastat sig mellan badbollar och frustat.

Det här med utebad intresserar tydligen de flesta.

Sommargrannar på landet undrar ständigt om jag har badat. "Stadsingar" som lämnat asfalten och letat sig ut till stränderna, frågar samma sak, dessutom undras det om vattnet är kallt.

Av mig, som enbart låter tårna plaska vid vattenytan, får folk aldrig några ljuveliga badsvar.

- Hemskt! Vrålkallt!

Häromdagen var det bara jag och Rita i kiosken som inte begått sommarens badpremiär.

Varken hon eller jag begriper varför man måste tumla om i iskallt sjövatten - när det finns varmvatten i kranar.

Den som vuxit upp med isflak som knappt tinat i norrlandsälvar förrän strax innan midsommar förstår min somriga feghet.

Grundad i simskolan...

-Ett, två och tre - på det fjärde ska det ske! Simfröken Hamberg höll sig torrskodd på badbryggan, medan jag och andra ängsliga barn tvingades doppa oss, bubbla kaffepanna med läpparna, simma grodsim både på land och i vatten, medan "simfröllan" bevakade eleverna med en hemsk ögla på stång.

Skulle vi simma eller hängas?

I vatten vid tolv eller sjutton grader...

Och bevare mig väl för svall över öronen. Efter Inges knuff från bryggan för flera decennier sedan doppar jag aldrig öronen.

Jag hålls mest på land, på bryggor och i hängmattan - dit inga vattenkaskader når - annat än från en svalkande vattensprayflaska.

Min gamla trotjänarinna Esther Williams, illa sliten, bleklila baddräkt med svarta prickar, små volanger runt bystparti och benlinje, (döpt efter simmarfilmstjärnan Esther W) bevaras i bästa skick om hon tillåts vara torrlagd.

Varför pina en raritet som Esther?

Hon kräver största, möjliga vård. Tyget är glest, sömmarna sköra, resåren lite - com si com sa - både Esther och dess bärarinna har förlorat aningen spänst - åtminstonde i badvatten.

GITTAN KNIFSTRÖM NORDÉN

Mer läsning

Annons