Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ensam med matlådan

Annons

Efter många om och men lyckades Lasse hitta väg, rakt över stan till till Smedjans matsal på Järnet.

- Nu ska den också stängas! Vart ska vi ta vägen?

- Ben och knän bär inte, minnet sviktar, man känner sig vilsen när vardagsrutinerna försvinner, och rullatorn är inte trevlig att dra hur långt som helst.

- De som styr och bestämmer glömmer mänskliga faktorer. Ensamhet och isolering skapar olust, ingen människa blir glad av det.

- När Kardmakaren stängde splittrades mitt matgäng.

Lasse sitter hemma och petar i lunchlådans fiskrätt.

- Tja, det går väl an, men mat smakar bäst i sällskap med andra. Och äta på rätt tid måste jag göra för min diabetes.

När Smedjans matsal slås igen, på senhösten, är Lasse en av många hundra pensionärer som återigen drabbats av omsorgsförändringar.

Lasse saknar trivsamma Kardmakaren.

- 70 kronor för lunch på stan, bara för att få småprata eller känna att livet fortfarande pågår känns lite magstarkt, tycker Lasse.

Han är ingen "gnällspik". Lasse varvar, tar matlåda vissa dagar, äter på Smedjan andra dagar.

Han sörjer den sociala del som försvann med Kardmakaren och som helt riskerar att suddas ut när Smedjan slås igen.

Lasses minne sviktar, han kommer inte ihåg vilka som satt vid Kardmakarborden.

- Det var ett gäng trevliga människor, som småpratde om ditt och datt. Man fick en stunds samvaro över tallriken. När Smedjan försvinner blir det bara jag och matdosan. Bedrövligt, ensamt!

BIRGITTA KNIFSTRÖM NORDÉN

Mer läsning

Annons